Musiken är som hämtad från den amerikanska västkustens 80-tal och utöver den "slicka" grunden finns även element från soul, funk, pop och gospel i brygden. Det är otrendigt, men välgjort och det svänger. Där låtarna ibland inte håller måttet – läs en intetsägande avdelning i lågt tempo i konsertens första hälft – är själva framförandet klanderfritt.
.
Inledande "Rock steady" är en smakstart, ett energiknippe i hög fart som presenterar ett både bergfast och spelglatt kompband. Sedan dröjer det ett tag, till den baktunga "Think twice", innan ordningen är återställd och där den tvåstämmiga gitarren (mellan Børud och gitarristen Mathias Jansson) spontant applåderas.
Publiken är nästan nitiskt tajt när den klappar med i låtarna. Tänker att många av åhörarna triggar på artister med efternamn som Graydon, Foster och Lukather och säkerligen får sitt lystmäte i den här konserten.
.
Kvällens huvudperson är en irriterande bra sångtekniker och en bländande gitarrist som ständigt kryddar med små ornament. En trevlig prick, men han låter musiken sköta det mesta av snacket.
Børud är glad att göra återbesök i Piteå och lyfter gång på gång fram Piteåbaserade kören On Duty som är en initierande kraft till den här kvällen och vars kvalitetsstämpel torde stärkas rejält av det här artistsamarbetet. Kören visar prov på både finstämdhet och frän "twang" när så behövs. Den är lyhörd när den backar upp och tillräckligt profilstark för att bära upp en egen liten avdelning.
"Maybe" tar oss med till 80-talet och bjuder på en softare sångfilosofi från den annars ganska intensive Børud. Medan funkiga "Sanctified by love" och discolåten "City lights" höjer temperaturen mot slutet.
.
Så när som på de sega numren i början är det en bra konsert och Ole Børud och den stora ensemblen möts av stort jubel från Storstrandspubliken.