Enligt henne omsatte Ace Of Base ett år mer än Volvo. Ändå verkar Jenny Berggren ta ”popstjärneriet” med stor självdistans. Hon engagerar Storstrands Jonas Carl-zon som pianist och framför ett gäng låtar spontant. En statyett för årets singel 1994, utdelad av amerikanska Billboard, står obevakat framställd i kapprummet och när hon sedan visar den för publiken ramlar den stora stålbollen i golvet med en duns.
– Det där är mitt lilla partytrick. Byggsats för popstjärnor (skratt).
Trots att hon mobbades i lågstadiet beskriver hon sin barndom som rosa. Några popstjärnedrömmar var det dock inte tal om. Brorsan Jonas hade ett band – först kallat Tech Noir – och Jenny Berggren och systern Malin, ”den ljusa”, ombads att sjunga.
När gruppen blev etta i Danmark satte sig Jenny och Malin i skolbänken för att plugga till lärare. De trodde inte att de kunde försörja sig på popmusiken och var inte beredda på framgångar.
– Jag hade inte Billboard awards ens som en bild i mitt huvud.
Konfirmandledare
Jenny Berggren ville vara med överallt. I skolan tillhörde hon rökrutegänget samtidigt som hon ville vara med dem utanför. Hon drar en parallell till Ace Of Base storhetstid, för trots att hon under några år tillhörde världseliten av popstjärnor åkte hon på somrarna till Åh stiftsgård utanför Göteborg för att vara konfirmationsledare. Där kunde hon kort och gott vara Jenny.
– Där var det jag som var intressant, inte pappfiguren. Gillade jag konfirmander så gillade de mig tillbaka. Du kan aldrig lura en 14-, 15-åring att gilla dig om du inte är riktig.
Kniven mot strupen
Våren 1994 var Jenny Berggren hemkommen från turné, hade ”tom tank och full last” och låg och sov i föräldrahemmet när hon blev överfallen av en person som pratade tyska och tryckte en kniv mot hennes strupe.
– Mamma räddade livet på mig den natten. Hon kastade sig över vad som visade sig vara en kvinna. Det var en märklig situation. Hon fick ett år och jag fick 20, kändes det som. Jag hade några hemska år efter det, säger Jenny Berggren och beskriver sig själv som störd efteråt, att hon kände att människor inte var att lita på längre och att hon kände det som om hon inte hade ett hem.
När Ace Of Base var som störst kunde hon bli stoppad sex gånger under vad som skulle bli en treminuterspromenad till posten. Frågan var alltid densamma: ”Nämen är det du som är hon? Är det du, den mörka?”
Jenny Berggrens berättelse är full av kontraster. Hon säger att upplevelserna i kyrkbänken lätt överträffar karriärens glans, hon berättar att hon längtade efter enkla saker som varmkorv och kärnmjölslimpa med ost. Gud är ständigt återkommande i hennes berättelse. Nervös inför ett framträdande med både Michael Jackson och Whitney Houston i kändispubliken var det exempelvis bönen som tog henne genom utmaningen.
I dag jobbar hon med en engelsk översättning av sin självbiografi ”Vinna hela världen”. Hon satsar på sin solokarriär och åker även ut och sjunger Ace Of Base-låtar ibland.
Finns i backspegeln
Varken hon eller storasystern Malin (som drog sig tillbaka från bandet i ett tidigare skede) har hoppat av Ace Of Base säger hon när PT får en pratstund. Dock fortsätter Ulf Ekberg och Jonas Berggren på sitt håll under gruppnamnet, tillsammans med två andra tjejer.
Någon fortsättning på gamla Ace Of Base tror hon inte kommer att hända.
– Vi finns i backspegeln och jag tror att vi är väldigt tacksamma för att det har gått så här bra. Jag tror inte att vi kommer att göra några stordåd framöver med en massa hitlåtar. Där är inte jag nu. Jag är mer sugen på att göra egna hitlåtar och jag tycker att det jag gör är jättebra.
Men hon stänger inga dörrar. Värmen kommer fram då hon pratar om ett band där man var snälla med varandra.
– Var Malin krasslig kom jag med en kopp te. Man hjälptes åt inom bandet, säger hon och jämför de fyra med en flock gäss där någon alltid håller vakt.
– Så fort en gås tar ner huvudet för att beta är det någon annan i flocken som sticker upp sitt. Vi var litegrann likadana.
Som en flock gäss
I kväll sänder SVT ”Hitlåtens historia” om just ”All that she wants”, låten som gjorde Ace Of Base till ett världsnamn.
– Jag kan åka till Kenya och sjunga den och folk säger ”åh, den låten”. Man kan få höra att ”min vackra hustru blev min till den på dansgolvet”. Folk har många minnen till den. I Australien är vi ”national treasures of Sweden” fortfarande. I Sverige är vi ingenting. I Göteborg har kändisar fått sin egen spårvagn, men vi har ingen.