Sebastian Stakset var i Piteå senast i mars. Han säger att det här kan vara tredje gången, men att han inte riktigt minns. Han kan ha varit här i en mer droghöljd del av sin karriär också, den som medlem i hiphopgruppen Kartellen. Som medlem i en av landets mest ökända musikgrupper genom tiderna har Sebastian Stakset, eller Sebbe Staxx som han kallade sig, skapat en hel del rubriker och kritiserats för att romantisera droger och våld, men också hyllats av musikkritiker.
.
Han säger att han haft bra föräldrar. Båda hade jobb och drack inte alkohol hemma. Men Sebastian Stakset kände inte trygghet som barn. Han blev mobbad i skolan och tio år gammal hade han redan självmordstankar.
– Om din självbild blir förvriden – det är det som händer när människor säger att man är dålig – då blir man den personen. Jag hade en väldigt dålig självbild. Jag hade aldrig hopp när jag växte upp. Jag gick inte gymnasiet. Jag tänkte inte att jag skulle bli någonting annat än kriminell.
Vad saknades i din uppväxtmiljö?
– Det var så mycket ondska bara, från vuxna människor. Jag vet att om de människorna bara fått kärlek in i sina liv så hade de inte betett sig så där. Hela mitt liv gick åt till att skylla allt dumt jag gjorde på alla som gjort dumma saker mot mig.
.
I Stockholmsförorten skaffade Sebastian Stakset en identitet i stölder, våld och droger. Det blev en eskalerande nedåtgående spiral där handlingarna blev grövre och han själv mådde allt sämre. Han har suttit inne två gånger, första gången för grov misshandel, andra för ett värdetransportrån.
– Jag var verkligen i det där livet i många år och fick se de enorma baksidorna.
Ironiskt nog gjorde Kartellen en låt som heter ”Gud kallar”, men den texten handlar om automatvapen, knark och Rinkeby.
När du började med musik, tänkte du att det skulle bli en väg ut?
– Nä. Jag började göra musik för att jag hatade polisen och samhället. Det var det som var målet, att få fler att hata polisen och samhället. Jag predikade mörker, ett budskap av hat. Vi hade så råa texter. Vi hade ingen tanke på att vi skulle tjäna pengar på musiken. Vi tjänade pengar på att råna bankomater och sälja knark. Vi tjänade mer än musikerna, om än kanske inte de bäst betalda.
Men det fanns kickar där i hatet?
– Absolut, det är också andligt. Man är mer eller mindre robotstyrd. Det är sjukt att det jag njöt av på den tiden får mig att kräkas i dag.
.
När han planerade att ta sitt liv på en tunnelbaneperrong blev det ett livsomvälvande ögonblick berättar han.
– Jag stod och undrade om det fanns en Gud, tänkte att om det finns en himmel skulle jag inte hamna där med tanke på allt jag gjort. Precis när jag gjorde mig beredd att hoppa ringde min brorsa – han hade klippt kontakten med mig på grund av hur mycket jag knarkade – ”jag har betalat ett behandlingshem till dig. Du ska in i dag”, sa han. Tåget swishade förbi. Då förstod jag att det finns en gud.
Det tog två år och ytterligare ett självmordsförsök innan ett avgörande ögonblick 2013.
– Jag kom ut från psykiatrin. Då var det en som kom till mig och sa ”Du, Jesus kan göra dig fri”. Hade någon sagt ”Kalle Anka kan göra dig fri” hade jag hoppat på det. Jag hade testat vad som helst, jag var så körd. Men jag bad en frälsningsbön och det var som en explosion av förlåtelse och frihet. När man gör det förstår man att det är på riktigt.
Han bröt med sitt gamla liv, lämnade lite senare Kartellen och reparerade relationen till sin familj. I dag har han ingen kontakt med sina gamla kompisar.
– Det känns som om det var den vägen jag behövde ta.
.
Sebastian Stakset är uppvuxen i ett ateistiskt hem. Kyrkan besökte han bara vid kompisars begravning. I dag är han flitigt återkommande i kristna sammanhang och säger att han turnerar mer än någonsin.
Som soloartist blir det mer ljusa och melodiska tongångar numera. Snart släpps nya singeln ”Andas under vatten”, följd av albumet ”Genom vatten och eld”. Han ser fram emot det, men tillägger att försäljningssiffror och antal "streams" är av mindre betydelse än att ge hopp till lyssnare.
Spåren av hans kriminella förflutna märks fortfarande på de bara, vältatuerade underarmarna. ”Rebel” står det på den högra. ”Fuck Aina” (Aina är slang för polisen) på den vänstra.
I dag har han en bra relation till polisen. Han konstaterar att alla människor gör fel och att han väl själv har gjort mest fel av alla.
– Vem är jag att peka finger åt någon?