En publik på 70 personer kom till Framnäs när folkhögskolans och studieförbundens föreläsningsserie på temat identitet avslutades för hösten. Låtskrivaren Peter Hallström har skrivit några av svenska folkets mest älskade melodier och samarbetat med många kända artister vid skivinspelningar och på konserter. Till sina många andra musikrelaterade titlar kan han sedan ett par år tillbaka tillägga församlingsmusiker.
– Nu kallar andra mina låtar för psalmer, konstaterade Peter Hallström.
Om sin krokiga, inte sällan fasansfulla men också framgångsrika livsresa, spelade och berättade han i en och en halv timme vid aulans flygel. Sedan förflyttade sig han och publiken till restaurangen där det blev frågestund.
Helvetisk barndom
Peter Hallström är född 1965 och växte upp i Degerfors, en ort i Värmland som har omkring 6000 invånare.
– På den tiden hade Pingstkyrkan ingen central styrning, utan lokala ledare hade helt egna tankar om hur Guds ord skulle tolkas. Jag växte upp i ett snävt frireligiöst sammanhang med ett modersmål av lögner och skuld, men alla inom Pingströrelsen behöver inte ha haft det så.
Peter Hallström var ganska liten när han började känna en ständig rädsla. Den var så stark att han inte kunde sova om nätterna. Han var rädd att Jesus skulle komma och att han inte skulle få följa med föräldrarna och syskonen till himlen. Rädslan blev så grundmurad att det är först på senare år som han känner att den släppt taget.
– Mamma, pappa och mina syskon kunde leva upp till det där som predikades i församlingen, men inte jag.
– Jag skulle hamna i helvetet och inte ens mina föräldrar skulle kunna hjälpa mig. Jag var hjärntvättad och hade ingen att prata med. Jag kände mig osynliggjord och ensam.
Rädsla istället för hat
2012 gav Peter Hallström ut skivan "Brev från en förlorad son" som handlar om allt det där och hur han hittat ett sätt att läka sig själv. Han beskrev processen i termen försoning, tack vare att han hittat en gudsbild som han kan leva med.
– Sedan jag var 16 år har jag arbetat med musik i olika sammanhang. Livet har gått upp och ner, men jag är välsignad i att kunna bearbeta det med musiken.
– Ofta har jag skrivit till andra, men för fyra år sedan började jag skriva låtar som ingen annan ville sjunga – för de handlar om mig, sa Peter Hallström.
Det var dessa, som han ensam skrivit både text och musik till, han i huvudsak spelade och sjöng under kvällen. Varje gång berättade han hur respektive låt kommit till, som till exempel "Salig för en stund".
– Hatar gör jag inte längre, jag har ändrat det till rädsla istället. Och jag är rädd för vintern, så när den tar slut känner jag en enorm lycka. På en sekund vänder allt och i sju minuter ungefär är det enormt häftigt att vara jag.
– Efter en sådan stund berättade jag om känslan för min kompis Peter Le Marc och han sa: "Vilket sammanträffande, hela dan har jag tänkt på ordet salig".
Duger som man är
Sedan Peter Hallström vandrade ut i livet som 16-åring och gav upp sin barnatro, har han arbetat som frilansande musiker, producent, körsångare med mera. Men han kände sig konstant ensam. Han berättade hur det gick till när han äntligen bestämde sig för att försöka hitta en väg ut ur den totala rädslan:
– När jag var 35 år bodde jag högt upp i en skyskapa i New York. En natt med åskväder brakade det till så hårt att jag var säker på att det var Jesus som kom tillbaka till jorden. Jag var så rädd att jag skakade och grät.
Denna reaktion, mot allt förnuft, blev en vändpunkt. Efter ytterligare några år ville Peter Hallström vuxenkonfirmera sig, men när konfirmanderna åkte till Sixtinska kapellet i Italien sa han till prästen att han tänkte backa ur.
– Det kändes igen som om jag inte kunde leva upp till vad som krävdes. Då sa prästen: "Du kan inte ha en högre bekännelse än den du klarar av". Då fattade jag att man duger i sin tro som den man är. Det är en skön känsla.
Till 17-åriga dottern Ebba, som tycker att hennes pappa är "knäpp" som gått tillbaka till något som kostat honom så mycket lidande, och andra som undrar, brukar Peter Hallström svara att han inte alls återvänt till något utan att han hittat en möjlighet.
– Någon stal min tro, men jag har haft den största gudslängtan någon kan ha. Det fina med att vara i en församling är att vi på djupet lyssnar på varandra och kan prata om allt.
Karina Sundkvist