Nej ”Cinderella man” har inte tappat greppet om svenskarna. Den kärleksaffär som inleddes för fem år sedan, när den Nashville-baserade hemlösa gatumusikanten gavs utrymme i serien ”Jills veranda”, håller i sig. Det är härligt att se att det finns en karriär efter nyhetens behag. Omkring 250 personer har bänkat sig för att lyssna på countrymusikern och hans svenska band.
.
Han smakstartar med ”I’ll be home for christmas” (komplett med ”Jingle bells”-slut) och undslipper ett ”giddyup, Rudolph” under solopartiet i ”Winter wonderland”. Tilltalet är milt. Rösten har bra ”twang”. Han låter som en man som sjungit utan ”högtaleri” större delen av sitt liv – och är det förmodligen också.
.
Låtar som ”Don’t laugh at me” och ”If you wanna keep it you have to give it away” är så där gråtmilda och kanske lite väl åt det sentimentala hållet. Å andra sidan, är det någon som har mandat till en text om att rycka upp fyllon och uteliggare från gatan är det väl Mr Seegers, tänker jag.
Makliga ”The angels rejoiced last night” (The Louvin Brothers) och luftigt tuffande upptemponumret ”Mercy on me” hämtas från en kommande gospelplatta och tillhör kvällens höjdpunkter, så även ”Rocking around the christmas tree”. Det är verkligen lyxigt att få höra amerikanska julklassiker ”på riktigt”.
.
Mannen i cowboyhatten ger ett både sympatiskt och lite exotiskt intryck där han artigt kommunicerar med oss från sin pall. Han ser välmående ut, berättar att han ska träffa sina barn i New York under julen, att han är tacksam för att vi hjälpt honom till genombrottet, att han varit nykter och narkotikafri i sex år och Gud välsigne oss alla. Men framför allt låter han musiken tala och detta i väl inoljat samspel med tre svenska musiker som ledigt levererar dobro-solon, stämsång och virvlande mandolin.
.
Turnén görs i samarbete med Erikshjälpen som får generöst med utrymme att berätta om sin verksamhet mitt i konserten. Behjärtansvärda ändamål, visst, men för konsertupplevelsen blir det ett trist avbrott, precis när vi kommit upp i en bra marschfart.
.
Faktum är att jag är så pass nöjd med helheten att jag hinner glömma låten som ”alla” väntar på, men så dyker den upp, som extranummer, ”Going down to the river” som med sin självbiografiska aura är en självklar final.
Seegers sprider glädje och vädjar samtidigt till den bättre delen i oss. Hatten av. Det här var en konsert med fin eftersmak. Nästa gång tar jag med mig mamma.