Drömmiga Slowgold från Göteborg är ett av de band jag verkligen sörjt att jag missat i sommar. Deras spelning på Trästock krockade med andra åtaganden, och sedan fick jag harmas genom att höra kompisarna prisa spelningen hela vägen hem från Skellefteå. Döm då av min lycka när jag upptäcker att jag får en ny chans på Musikens Makt.
Och väntan var inte förgäves. Amanda Wernes poetiska texter vävs in i en tjock reverbdimma som gungar fram och tillbaka mellan gitarrbyggd postrock, distad visa och tungrock i stil med Neil Young, allt inbäddat i ett metaforiskt månsken där både hjärta och smärta kan andas och leva. Det är ösigt och intensivt, lågmält och sårbart, präglat av Amanda Wernes vackra sång och snygga gitarrspel. Intensiva ”Staden” sträcker sig upp från strandscenen till någon episk eter i ovan. Fyrtaktsdrivna ”Väntar” höjer gungfaktorn, och undersköna ”Drömmar” är ett melankoliskt praktstycke som står sig perfekt på en sandstransscen med vågorna som sakta rullar in bakom scenen. För att inte tala om den egna tolkningen av Chris Isaak’s ”Wicked game”, som nog faktiskt är den bästa tolkningen av låten jag hört och som sänder ett sorgset lyckorus genom varenda neuron min hjärna fortfarande besitter. Ack, vilket ögonblick. Jag känner mig som Werther i Goethes klassiska roman.
Jag har aldrig varit något större fan av ljudet på Musikens Makts strandscen, och det är jag inte i kväll heller. Den vackra vyn och idylliska positioneringen har i mitt tycke alltid kommit på bekostnad av en bra ljudbild. Slowgold spelar högt, och Amanda Wernes skräniga, effektdrivna Gibson Les Paul positionerad i ett skränigt diskant-register är sedan länge en signatur för hennes sound. Detta framkommer med något överdriven tydlighet i kväll. Men jag ska inte klaga, en strandscen är en perfekt inramning för Slowgolds musik, och skulle jag önska något var det väl snarare att det hade fått vara mörkt med en måne som strilar genom en stigande dimma på vattnet. Då hade vi snackat ett musikens feng shui i perfekt harmoni.
Slowgold har ett säreget sound som rör och berör, och äger alla kännetecken som karaktäriserar en storartad musikupplevelse. Ändå tror jag att det finns mer att ta av live där denna musik kommer ifrån. Kvällens spelning är en vacker och stundtals innerlig musikupplevelse, men det är en upplevelse som erkänner att det finns en morgondag. Om vi släppte den morgondagen helt och fick detta spelat för oss med en inlevelse som gett upp allt hopp om återvändo, då skulle vi nå den eufori som får gränsen mellan dröm och verklighet att suddas ut. Slowgold har kapaciteten att föra oss dit. Jag hoppas att jag får uppleva detta när det händer.