New Directions Festival
Niko Valkeapää, finsksamisk jojkare och singer/songwriter, har gjort sig känd för att blanda klassisk, traditionsenlig jojk med element från rock, blues och pop, en blandning som han själv kallar för samisk americana. Konserten är helt klart festivalens poppigaste spelning och öppnar med klassisk jojk och fortsätter sedan med en repertoar som har tydliga influenser av tung, rak blues, folkmusik och mer lättsmälta popmelodier. Per Willy Aaseruds trumpet i kombination med en wah-wah-pedal skapar ödsliga, melankoliska tundratoner och ger mig känslan av frostklädda, månbelysta slätter. Det schamanska i den samiska folkmusiken finns representerad i form av pumpande rytmer och monotona synth-melodier, och bitvis blir det nästan hypnotiskt.
Under många låtar svänger bandet riktigt bra och de verkar ha väldigt roligt på scen. Det är en trevlig energi som lätt smittar av sig. Vad som känns som spontana element blandas in i spelningens upplägg, bland annat när Niko Valkeapää och gitarristen Georg Buljo avlösande jojkar mot varandra. Smärre missar i avsluten på några låtar skyls enkelt över och är inget som jag tycker stör. Låtarna känns avskalade och ärliga. Niko Valkeapääs beskrivning av vad låtarna handlar om känns enkla och uppriktiga. De handlar om hösten, om att se sig själv i en spegel, om månen, om vänner långt bort. För mig äger jojk en ständig känsla av längtan och Niko Valkeapääs låtkoncept verkar också i mångt och mycket spegla den känslan.
I den mån man pratar musikaliskt nyskapande tycker jag det finns en del att önska. Niko Valkeapää beskrivs i festivalens presentation som ”traditionsbärare och förnyare”, där man syftar på blandningen av traditionsenlig jojk med andra musikaliska element som blues och rock, men jag tycker inte det räcker för att bredda gränserna för någon av sidorna. För mig hade Niko Valkeapää gärna fått bre på med mer jojk och tonat ner de popvänliga och ganska förutsägbara melodierna som vi känner igen från popmusikens lättsmälta hitlåtar. Jag skulle kalla det här för bluesig popmusik med inslag av jojk. Jag upplever aldrig att de båda traditionerna smälter samman till en enhet. Just nu ligger de båda influenserna bredvid varandra och avlöser varandra, men de fogas aldrig samman till någon uppenbarelse av något nytt eller gränssprängande. Sedan kan man diskutera om huruvida det är Niko Valkeapääs ambition med sin musik. De låtar som framförs känns ärliga och han verkar trivas i det koncept han befinner sig i. Det jag saknar i banbrytande nyskapande känns bara intressant om det speglar en ambition hos Niko Valkeapää själv. Som det är nu bjuder han på en trevlig upplevelse av ärliga låtar fyllda med längtan och reflektion. Där når han fram.