Mötet Persson–Yorkston blev succé för båda

Om det inte vore för en viss "KJ" hade de nog aldrig mötts.

Karl-Jonas Winqvist och hans lågmälda svenska supergrupp The Second Hand Orchestra hade spelat in en skiva med James Yorkston tidigare och nu föreslog han att Nina Persson skulle gästa några av Yorkstons nya alster.

– Jag var lite spänd i början. Jag oroade mig för om hon skulle gilla mina låtar och om våra röster skulle funka tillsammans, minns James Yorkston.

Skotten Yorkston kände till Cardigans-Nina sedan tidigare. När han var yngre var han och hans kompisar besatta av svenskarnas album "Life" från 1996. När han lyssnade på lite mer aktuell musik med Persson och fann en mognare röst blev han stormförtjust direkt.

– Jag är från en folkig bakgrund och jag älskar när någon sjunger utan så stora anspråk, när man kan höra sångrösten på samma sätt som deras spoken word-röst och det är vad jag hittade i Nina, säger han.

Visste inte vem han var

Nina Persson hade å sin sida aldrig hört talas om Yorkston förut. Från början fick hon till och med för sig att det var James Blunt som Winqvist ville para ihop henne med.

– Men när jag lyssnade insåg jag att han hade funnits där hela tiden. Jag drogs till hans röst, till känslan och till harmonierna i musiken. Det som hände i studion blev så bra. Och efteråt åkte vi på en kort turné och saker fortsatte att utvecklas och nu när vi repar händer saker igen. Det är fantastiskt, säger Nina Persson.

Nina Persson har sjungit många duetter genom åren, som den hon sjöng med stjärnskottet Julia Logan 2021 – eller den med Tom Jones tillsammans med Cardigans i slutet av 90-talet.

– Några samarbeten har växt fram naturligt genom att möta musiker och hitta på något tillsammans. Och så finns det sorten som kommer eftersom vi var ett populärt band och något skivbolag tyckte att det var en bra idé. Det var såklart roligt men om jag var tvungen att ranka duetter så skulle jag räkna det här högre, säger Persson.

– Men "Burning down the house" är en bra låt. Vi borde också göra den, säger Yorkston.

"Som semester"

När TT träffar dem är de i Stockholm för ett par gemensamma spelningar i Sverige. Senare väntar mer turnerande i Storbritannien tillsammans med The Second Hand Orchestra. Förutom att de går bra tillsammans även bakom scenen trivs de båda utmärkt med turnélivet i stort – speciellt nu för tiden då man som indiemusiker runt 50-strecket knappast kan ta artisteriet för givet.

– Det är som en betald semester. En dåligt betald semester, men i alla fall en betald semester, säger Yorkston.

13 januari släpps James Yorkstons album "The great white sea eagle", som han har spelat in tillsammans med Second Hand Orchestra och där Nina Persson gästar de flesta av låtarna. Musiken är analog och lekfull, texterna om familj och åldrande andas både humor och tillförsikt. Skivan har också mörka stunder, som nattsvarta "A hollow skeleton lifts a heavy wing", som avslutar albumet.

Skrev med piano

Yorkston pratar ogärna om sina texter. Innehållet i låtarna finns bara i själva låtarna, förklarar han.

– Om man känner till min katalog så vet man att det alltid finns några låtar av det mörkare slaget. Men eftersom det bara finns en eller två på den här skivan så kan man nog lista ut att jag befinner mig på en ganska bra plats.

En annan stor inspirationskälla till nya albumet är det piano som Yorkston komponerade det på. Tidigare har han bara spelat gitarr när han har skrivit musik, men under pandemin hyrde han ett hus av sin kompis där det råkade stå ett piano och när han slog sig ner vid det öppnades nya stigar.

– Det kändes så öppet och välkomnande jämfört med gitarren där jag nästan alltid börjar med samma ackord. Allt kändes nytt och fräscht och det fick idéerna att flöda väldigt lätt. Jag kanske måste köpa ett nytt instrument till nästa skiva, kanske en tuba, säger Yorkston och skrattar.

Rättat: En tidigare version angav fel datum för när skivan släpps.