PPP Efter första lyssningen av In Flames nya platta "Sound of a playground fading" gnager det en liten, liten negativ känsla. Jag är till en början inte riktigt säker på vad den innebär men den finns där.
Göteborgs metalstorheter verkar i alla fall ha slagit klackarna i backen rejält inför arbetet med nya albumet och tittat bakåt. Det är nästan lite 80-talsinspirerat, mest synligt i de övertydliga men väldigt snygga solon som herrar Björn Gelotte och Niclas Engelin (ersatte bandets grundare Jesper Strömblad förra året) levererar.
Resultatet är ett album fullproppat med hitlåtar och en produktion som nog är den bästa jag någonsin hört av ett svenskt metalband. Bredden på låtmaterialet är imponerande och arrangemangen stundtals lysande.
Samtidigt sjunger Anders Fridén mer trasigt och mer utlämnade än han någonsin gjort tidigare. Och det lyfter.
Men det är det där gnagandet, det är något som inte stämmer.
Det känns nästan för utstuderat. Inget som riktigt skaver (bortsett från rösten) och jag har redan tröttnat på de mest omedelbara refrängerna.
Och så är det sista låten "Liberation". Den är helt malplacerad och har en refräng som är så AOR att det nästan är oförlåtligt.
Tror nog att fansen blir lika tudelade som jag inför det här verket.