Familjen Riedel, som var judar, flydde till Stockholm från dåvarande Tjeckoslovakien på 30-talet. Pappan såg vad som höll på att hända på kontinenten och skaffade sig jobb som arkitekt några månader innan för att möjliggöra det för familjen att komma till Sverige.
- Jag har knappt några minnen alls från det, men jag kommer ihåg att jag inte kände igen min pappa när jag såg honom. Han stod och väntade på oss vid kajen i Stockholm.
Låtsades och drömde
Georg Riedel växte upp på Söder, gick i musikklass på Adolf Fredrik och började spela fiol med klassisk inriktning i nioårsåldern. Hemma fick han musikupplevelser via radion.
- Varje söndag var det grammofontimme mellan tio och elva med klassisk musik. Jag tyckte inte om att gå upp så jag låg kvar i sängen och låtsades att jag dirigerade orkestern.
Tonåringen Georg Riedel hörde Thore Erlings orkester på radion och fångades av jazzmusiken.
- Jag tror att det var svänget och improvisationen som drog in mig. Jag blev fascinerad och ville spela bas i stället. Min pappa var bekymrad och frågade min fiollärare vad han skulle göra. "Var inte oroliga. Det här med jazzen är en övergående fluga", sa han. Jag fick hållas.
Nu var den där jazzbacillen ingenting övergående, tvärt om kan man nog prata om en kronisk åkomma.
- Så där flitig på att öva har jag inte varit någon gång. Jag tog lektioner och gick så småningom klassisk utbildning på musikhögskolan. När det gällde jazzen stod jag på min kammare, spelade till amerikanska skivor och låtsades att jag spelade med de stora musikerna (skratt).
Källarspelningar ledde så småningom till turnéer med Lars Gullins kvintett i folkparkeerna. Det var "förfärliga vägar och långa sträckor", men Stockholmsbanden ansågs exotiska på landsorten.
- Musikaliskt var det fantastiskt. Jag lärde mig mycket, lyssnade jämt på Gullin när han gjorde sina kompositioner på piano. Sedan var det andra sidor som var besvärliga. Det var mycket missbruk i den här kretsen, ingen vidare start för en ung musiker att komma ut i.
I tio år spelade han på Nalen med Arne Domnérus, ofta sex dagar i veckan. Det var rena jazzuniversitetet och bland de stjärnor han spelade och trivdes med fanns Stan Getz.
Osäker Johansson
I Domnérus band började pianofantomen Jan Johansson som skulle skriva svensk skivhistoria tillsammans med Riedel på 60-talet när några ep-skivor slogs ihop till en lp som kom att sälja i över 450 000 exemplar. Vi talar förstås om "Jazz på svenska" som i runda slängar är 50 år gammal och fortsätter göra avtryck.
- Jag tyckte att det var jättefint, även om det var märkligt att bara spela på bas och piano, vilket var ovanligt, men det var fantastiskt att spela. Man kunde höras så bra som basist eftersom det var så avskalat.
Han lyssnar inte på skivan särskilt ofta, men det märks att han är stolt. Duon stack ut genom att viska och först senare har han förstått storheten.
Om än han aldrig kom Johansson inpå livet är det med värme han minns sin kamrat.
- Han var väldigt empatisk och ganska enkel, med underfundig humor som vi musiker älskade. Plus att han hade en naturlig auktoritet när det gällde musiken.
Banal Ida-melodi
Georg Riedel tog över ansvaret för musiken i tv-serien "Pippi Långstrump" när Jan Johansson hastigt gick bort i en trafikolycka 1968.
- Han hade gjort en demo på låten "Här kommer Pippi Långstrump". Det var det som fanns. Jag var chockad efter det här, men jag tänkte att någon måste göra det och jag kanske vet bäst om man ska fortsätta i Jans anda.
Därefter fick Riedel förnyat förtroende i bland annat Pippi-filmerna och Emil-filmerna. Astrid Lindgren skrev texterna som lämnades över till Riedel som skrev och arrangerade musiken. Undantaget är "Idas sommarvisa". Till den skrev han melodin först.
- Jag spelade den för en god vän. "Den kan du inte använda. Den är för banal", sa han. Jag gick och grunnade och skrev en ny. Det är den som hörs i dag. Jag minns inte ens hur den gamla gick. Det märks att texten kom efteråt. Det här stället "ifall inte nå’n sätter fart ..." och så andas man innan "på sommar’n och gör lite somrigt". Så hade jag nog inte gjort om jag fått texten först.
"Emil" skrev om låt
- Astrid skickade ett band till mig en gång, där hon hade sjungit in en massa låtar hon kunde som barn, skillingtryck och allt möjligt, för att jag skulle få en uppfattning om stil för Emilmusiken.
Kassetten har han kvar. Den kommer upp till ytan i ett midsommarprogram i SVT, avslöjar han.
Georg Riedel ledde sånginspelningarna också. Barnen var bra att jobba med, men inte alltid så bra på att sjunga.
- Jag kommer ihåg när Jan Ohlsson, som spelade Emil, sjöng "Snickerboa". Han gick går upp i stället för ner på ordet "hopp" i "hoppfallerej". Då blev den så i alla versioner i tryck. Det var inte alls meningen, men han nådde inte ner på tonen.
Astrid Lindgren var en kompanjon som alltid kom ihåg hans födelsedag och som han har mycket gott att säga om.
- Hon hade en väldig auktoritet, hon också. Jag blev så imponerad av hennes sätt att umgås med barnskådespelarna. De älskade henne och hon hade ett naturligt sätt att kommunicera med dem. Hon respekterade dem.
Georg Riedel tackar Astrid Lindgren för att han omvärderade sin syn på barnkultur. Ständigt får han kvitton på hur viktig hans musik har varit i människors liv, vilket gör honom rörd.
Uppskattningen kommer inte sällan från yngre musikerkollegor. Ibland från helt oväntat håll. Nyligen mötte Riedel death metalbandet Entombeds gitarrist Alex Hellid på en musikbranschmiddag.
- Han och hans fru satt bredvid mig. Han pratade hela tiden om de här låtarna och vad de betytt för honom. Han var alldeles till sig.
Till Piteå med Dunger
Mer dagsaktuellt i Georg Riedels värld är det Cornelis Vreeswijk-program han arbetar med. På albumet "Cornelis vs Riedel" som släpptes i fjol har han tagit sig an en bunt Cornelis-texter som inte varit tonsatta sedan tidigare. Tillsammans med Jan Johansson jobbade han en del ihop med Cornelis på Stockholms parkteater och Riedel skrev även musiken till låtar som "Rosenblad, Rosenblad" och "Telegram för fullmånen".
- Han var jättehärlig som musiker och bluessångare. Sedan var han ganska besvärlig som person, men jag kände honom aldrig riktigt.
- Jag tycker mycket om texterna. Han är poet alltså. Dessutom är de väldigt bra att göra musik av.
Det var dottern Sarah som föreslog Nicolai Dunger som mansrösten i projektet.
- Hon tyckte att han var originell och långt ifrån Cornelis-idiomet sångmässigt. Alla andra som har försökt har försökt låta som Cornelis. Det blir liksom inte bra.
Just nu samarbetar Georg Riedel med författaren Ulf Stark med figurerna Kanel och Kanin och ett antal sånger kring dem som resulterar i både böcker och föreställningar. Han låter väldigt entusiastisk kring detta projekt och avslöjar att han även gör musiken till 14 nya avsnitt av Alfons Åberg.
Där har vi det igen. En röd tråd. Musik för barn. Riedels summering blir nästan överflödig.
- Den har betytt väldigt mycket för mig.