Twilight Force får mig att dra på smilbanden. Deras högpitchadeTolkien-metal är ett sagoväsen i sig, men som om det inte vore nog verkar flera av medlemmarna ha gått in i karaktär. Tänk dig en maskerad alv, en medeltida bödel och så vidare. Det är snäll musik i 190 knyck. Sympatiskt och rätt kul – en medeltidsvecka och en hårdrockkonsert på en och samma gång – men jag vet inte om jag ska ta dem på allvar.
Melodifestivalen 2018, inklusive eldsprutande drake, säger jag.
Kontrasten till nästa band blir brutal. Accept är en murbräcka, ett under av effektivitet och tyskt hantverk. Bland det mest sammansvetsade jag hört på en hårdrockkonsert. Kraxande amerikanen Mark Tornillo är ett bra substitut för Udo Dirkschneider och originalmedlemmarna Wolf Hoffman (gitarr) och Peter Baltes (bas) är pigga och engagerade.
Det är fantastiskt att får höra gamla favoriter som "London leather boys", "Metal heart" och megaklassikern "Balls to the wall", men faktum är att sentida låtar som "Stalingrad" och "Stampede" inte ligger långt efter den här kvällen. Stiligt jobbat av ett klassiskt band!
Men det är lärjungarna som blivit mästare. Sabaton drar med råge mest publik och de sparar inte på krutet. Fyrverkerier smattrar, bomber briserar och eldkastar skickar lågor mot taket medan bandet avverkar allt från grekiska slag till trängda samurajer under drygt en och halv timme.
Trots att det är femtioandra spelningen och sista spelningen känns medlemmarna taggade. Senaste tillskottet, Tommy Johansson från Boden, är en lysande rekrytering. Han får ett enormt gensvar och bjuder på både närvaro, sköna poser, bra sång och säkert gitarrspel.
Med en påkostad inramning blir det vapenrock med riktig popcornfaktor, men musikaliskt går det upp och ner.
En del stunder känns de smarta och självklara med skamlöst publikfriande hookar och ett slagkraftigt koncept. Bäst är gamla välbeprövade "Ghost division", som skjuter på allt den ser, och den tunga, svenskspråkiga "Carolus Rex" som är väldigt stark och på riktigt mäktig. En riktig rysare.
Andra gånger, som i "To hell and back" och "The last stand", känns det mer fyrkantigt och hurtigt.
En bra hårdrockshow och en smått fantastisk publik, men som Sabaton-konsert inte riktigt i nivå med den i Norrmalmia för några år sedan.