Anita Nilssons aktuella bok "Så här års i livet" har en del innehåll på pitemål.
Anita Nilsson har skickat boken till nära vänner och andra hon vet som vill läsa henne. Hon har fått riktigt bra respons, säger hon.
– "Nu har du hittat hem", sa Heide Krönlein. "Lite som Linnea Axelsson i 'Aednan'", sa Britta Holmlund. Det är som om den här boken har skrivit sig själv. Det var väl någonting som låg i mig. Barndom och händelser genom tiden. Sorg och glädje, säger Anita Nilsson.
Hon tycker att det som skiljer den nya boken från föregångarna är att den har struktur. Samtidigt är det ”det som bara händer” som fått ta plats. I luftig disposition bjuder boken på korta episoder berättade ur hennes liv med avstamp i det som hänt sedan 2018, men också med tillbakablickar till barndomens Piteå. Dateringar finns på vissa ställen, men Anita Nilsson vill inte kalla det en dagbok. Snarare är datumen markörer för att visa var i tiden vi befinner oss.
– Det är poesi, alltihop är poesi. Men säger man det är det många som inte vågar ta i den. Den här gången låter jag var och en tänka själv.
Anita Nilsson har skrivit tolv böcker sedan hon debuterade 1985. Bland priser hon fått finns Norrländska författarsällskapets debutantpris Rörlingstipendiet, Ragnar Lassinantis Norrbottenspris, samt Luleå kommuns kulturpris. Sedan 1991 har hon levt på sitt skrivande. I 26 år var hon krönikör i Norrbottens-Kuriren och publicerades även i Göteborgs-posten. Anita Nilsson har även gjort en lång rad skolbesök och inspirerat barn till att skriva poesi.
Hon är bosatt i Luleå, men är uppvuxen i Blåsmark i Piteå kommun. Delar av "Så här års i livet" utspelas just på pitemål.
– Det är andra som har berättat: ”Nö sko dö få håir …” Det är andras röster jag återger.
– Sedan har vi barn och barnbarn, vänner och nya svenskar som ger liv. Ibland har man inte kunnat sova när en mamma och barn drabbat av kriget.
Coronan gör sig påmind på flera ställen. Inte minst när en hel sida tas upp av texten ”11 mars 2020. Sista dansen innan danserna blev förbjudna”
– I början kändes det som att hamna i cement: ”Nu ska du inte vara där och nu ska du göra det och det”. Tack och lov att man har många som man ändå kan ha kontakt med. Jag har inte tänkt ”livet är över”. Däremot finns en längtan till dans, berättar Anita Nilsson som har fått ta en svängom hemma ibland för att stilla det värsta danssuget.