I föreställningen möter publiken den verklige Mattias Alkberg och parallellt en gestaltning av skådespelaren Kristine Gulbrandsen.
– Jag kom på tidigt att det var tvunget med en till som ”sa texterna”. Det skulle bli så självupptaget om det bara var jag på scenen. Plus att det var så mycket text att det behövdes någon som var bra på det. Det är andra grejer som följer med det där, att hon är kvinna och mindre än mig. Det är mycket man kan läsa in i det, men vi säger båda två att vi är Mattias Alkberg. Och det är vi ju på sätt och vis, säger föreställningens huvudperson.
Det blir ett slags samtal med dig själv?
– Ja. Det är hon som för samtalet. Jag sjunger mest.
.
”Alla är sämst” handlar mycket om ”de fyra n:en": döden, barnen, rocken och inte minst tiden.
– Jag tänker mycket på tiden; på framtiden, samtiden och tiden som koncept, om att tiden kanske är cyklisk som det känns, att den går snabbare när man blir äldre. Jag upplever det ofta som att tiden är det vi har enats kring, en social konstruktion; att bussar ska komma på ungefär samma tid varje gång.
– Men det enda det har någon bäring på är åldrandet, att man inte kan leva hur länge som helst. Annars … Tänk om tiden inte är så häftig som vi tror – eller ännu häftigare. Tänk om vi kan resa i tiden utan att vi vet att vi gör det.
– Jag har en massa tankar om det där. Tankar som är sköna att tänka.
Känner du att tiden går snabbare ju äldre du blir?
– Ja, så uppfattar väl alla det? Man kan väl till och med välja en orsak till varför det uppfattas så. Att det har att göra med att man sett mycket mer, att man inte registrerar lika noga som när man var barn. Det kan finnas många anledningar.
– Jag väljer att tro att tiden är individuell. Det är kul att tänka så, att min tid är min och din tid är din, att 20 år för dig inte är samma sak som 20 år för mig. Det är en cool tanke.
.
Han resonerar kring titeln ”Alla är sämst”, som även är namnet på en låt.
– Tanken från början var att det skulle vara kring allt entreprenörskap som nästan är inlagt i vårt dna numera, att man sitter på sociala medier, ska vara bäst på allt och sälja sig själv.
– Man visar när man varit på solsemester, vilken mat man äter och hur långt man springer. Men om alla är bäst innebär det att ingen är bäst, att alla är sämst också. Om alla är lika mycket värda är alla lika lite värda.
– Individualism, att alla ska vara bäst, det finns en konstig motsägelse i det. Det är bara båg, nykapitalistiskt svammel. Det tänker jag mycket på, att vi är lurade, att vi är viktiga, att vi har vänner på Facebook fastän man ofta inte ens vet vem folk är, att man älskar saker på Instagram, men hur mycket älskar man? Förstår du? Språket är övertaget och neutraliserat. Vänskap och kärlek betyder ingenting längre för att det är så.
”Vän” ska väl bära något slags djup?
– Precis. Det finns som ingenting kvar nu. Om dessutom alla är bäst … Allt är ju sämst (skratt).
Den här individualismen då? Var slutar vi någonstans?
– Visste jag det skulle jag hålla på med politik, göra samhällsnytta. Men jag ser ingen räddning, det kan jag inte påstå. Men det innebär inte att det inte finns någon.
.
Under cirka 15 år som svenskspråkig artist har han gett oss det mesta från finstilt visa till yvigt vevande punkkängor. "Alla är sämst" omfattar den tidsperioden, men artisten vill inte se den som ett bokslut.
Mattias Alkberg är nöjd med utfallet. Turnén som snart är över har fått ett fint mottagande och haft bra publiktillströmning. Han säger samtidigt att det kanske inte är världens lättaste föreställning att ta till sig.
– Den är lite komplicerad. Det har vi märkt också. I första akten är folk lite reserverade; de vet inte vad det här är. Efter paus har de hunnit ta ett glas vin och resonera lite. Då har det lättat.
.
Mattias Alkberg fyller snart 50 år. Han är född den 8 januari, på samma dag som Elvis, Bowie, Stephen Hawking och ”en massa coola snubbar”.
– Det blir väl roligt eller så blir det inte det. Det händer vare sig jag vill eller inte. Om jag inte dör innan. Peppar, peppar.
Du har ingen kris?
– Nä, jag har faktiskt varit 40 år i 50 år. Det slog mig för ett tag sedan. Jag har alltid varit ganska lillgammal av mig, men de senaste åren har jag blivit lite ungdomligare tycker jag. Men inga kriser.
Mattias Alkberg låter krass i de flesta resonemang. Utom möjligen i synen på sig själv då.
– Jag vill inte förstå mig själv så mycket. Jag vill vara ett mysterium för mig själv. Jag tycker att det är min kreativitet litegrann. Jag vill inte veta varför saker blir som de blir eller hur jag kom på något. Det är det som är själva mystiken.
.
Han jobbar på en soloskiva, tänkt att släppas nästa år. Ytterligare två skivor samt en bok och en pjäs finns också med i planerna. Mattias Alkberg har ständigt huvudet fullt av nya idéer. Närmast väntar en ny Södra Sverige-skiva som släpps i februari. ”Död musik” kommer verket att heta. Riktigt varför kan han inte säga.
– Vi har försökt gå så långt som möjligt åt alla håll. Den är väldigt tung när den är tung, väldigt poppig när den är poppig och väldigt, väldigt rå när den är rå. Det är väl grundtonen; så mycket som möjligt av allt.