Hon beskriver serien som ett familjedrama med mörka understråk. Den tangerar kriminaldrama, men utan att bli en polisserie. För två år sedan fick hon manus.
– Jag sträckläste och tyckte mycket om historien på en gång. Den var välskriven.
På djupet
Björn Bengtsson, Aliette Opheim och Joel Spira spelar huvudrollerna som tre syskon som vuxit upp på Åland. Ett har bott kvar och drivit familjens pensionat medan de andra lämnat Åland för att bli skådespelare respektive krögare.
Kontakten har varit dålig, men de återförenas på Åland på mammans uppmaning. När hon hittas död sätter det igång en kedja händelser som för familjehemligheter upp till ytan.
– Karaktärerna blir så hela. Man får lära känna dem ordentligt. En anledning är tillbakablickar på hur de haft det som barn, säger Anette Winblad som spontant utbrast ett ”nej” när hon insåg att Stina Ekblads mammakaraktär skulle skrivs ut ur handlingen tidigt.
– Det läggs ett pussel och man får veta varför de har dålig syskonrelation. Villkoret i testamentet är att de måste ta över pensionatet och driva det för att få ärva. De tvingas konfrontera barndomen och varandra.
– Jag hoppas att det som finns i den här familjen inte finns i alla, men det finns ju folk som varit i konflikt med sina syskon och jag tror att det finns någonting allmänt i serien. Sedan är det ju ett drama.
Anette Winblad har lagt delar av ett pussel, säger hon. Totalt har fyra regissörer samarbetat kring de tio avsnitten.
– Det är riktigt roligt att ha kontakt med och få träffa andra regissörer. Det gör man inte annars.
Långt från galan
Inspelningsformerna har varit speciella, med mycket parallellarbete. Arbete som vanligtvis tar sju månader har klarats av på knappt halva tiden. Hon beskriver det som tufft, men tycker att det har gått bra.
– Det är långt från Guldbaggegalan, själva jobbet. Man kliver upp fyra och lägger sig vid midnatt.
– Jag har jobbat med ett fint team och väldigt tåliga skådespelare. Nackdelen med det här arbetssättet är att en skådespelare under en och samma dag får gå mellan två regissörer. Jag kan tro att de har en del att tycka om den arbetsmetoden.
Vad är konsten för att få ett enhetligt resultat?
– Förproduktionen. Att man har pratat igenom till exempel vilken form av foto och färgton man ska ha och hur det visuella konceptet ska se ut. Där har scenografen en oerhörd betydelse, att man får ihop miljöerna, men även kostym, foto, mask och ljud.
Hur mycket spelade ni in i Norrbotten?
– Vi gjorde i alla fall ”en hel långfilm” här uppe. Pensionatet är det man kallar Barnens ö, i Stockholm, men i övrigt är väldigt mycket filmat här. Även när karaktärerna går från pensionatet och hamnar hos en granne är det i Norrbotten. Vi har filmat i Lule skärgård, i Måttsund, centrala stan och byarna runt omkring. Sedan är det lite grann från Åland, de stora vyerna. Vi får hoppas att tittarna köper det.
Pratförbud
Anette Winblad tänker filma mer hemma i Norrbotten. Hon beskriver kort och gott norrbottningen som en fantastisk människa.
– Man har lyckats behålla en värdighet och vänlighet här uppe. Det är en lugnare och vänligare stämning. Till och med i mejl skriver man tack, hej och hejdå.
Hon arbetar just nu på ett långfilmsmanus tillsammans med en norrbottnisk manusförfattare. När PT ringer upp henne är hon på väg till Nikkaluokta för att leta inspelningsplatser.
– Jag har lite förbud att prata om det, säger Anette Winblad men avslöjar att det i alla fall handlar om en ganska glad långfilm.