Sven-Bertil Taube svarar i telefonen hemma i London. På agendan för dagen står bland annat den dagliga motionsrundan i parken på upp till en och en halv timme. En vadmuskel som ”låst sig lite” ska få en omgång. Han går längs kanten av en fin trädgård.
– Då kan man inte gå vilse (skratt). Det är bra eftersom jag inte ser så bra. Jag går runt, runt. Då behöver jag inte oroa mig för var jag är någonstans. Det är bara att fortsätta gå.
Får du vara anonym?
– I allra högsta grad. Jag rör mig mest på mina kaféer här i Fulham. Det är lugnt och trevligt på alla sätt.
Hur ser du på ditt kändisskap?
– Hemma i Sverige händer det att folk kommer fram och tackar för någonting jag gjort. Det är ju positivt och trevligt att få en klapp på axeln. Det är ju bättre det än att få en smocka.
.
”Utan sång som går till hjärtat kan människan inte leva”. Så löd en skriftlig hälsning till Sven-Bertil Taube från legendariske pappa Evert någon gång på 60-talet. Han håller med om innebörden.
– Musiken och sången är viktig för att människan ska stå ut med livet.
Han växte upp i ett minst sagt konstnärligt hem, med mamma Astri som var bildkonstnär (hennes fontänskulptur av en pojke, placerad vid radiobilarna på Gröna Lund hade för övrigt Sven-Bertil som förlaga) och pappa Evert artist, poet och kompositör. Inte sällan fick Sven-Bertil vara premiärpublik för nya visor.
– När han skrivit någonting nytt kom han in till mig bland annat; ”Lyssna på det här. Är det fängslande, tycker du?” Det var ju roligt att få ta del av det.
Vågade du vara kritisk?
– Nja, jag vet inte att jag har varit det någon gång (skratt). Jag tyckte att det var bra, det han kom med. Jag hade ingen anledning att vara kritisk.
Ofta kunde han höra fadern putsa på nya alster i sitt arbetsrum.
– Även när han repeterade för konserter hörde man honom spela på lutan timme efter timme; ”Rönnerdal han skuttar, Rönnerdal han skuttar, Rönnerdal han skuttar …” Det var ett väldigt filande på fraseringen.
Han beskriver sin relation till pappan som varm. De kom att arbeta nära varandra. 70-talets gemensamma framträdanden på Gröna Lund är nära till hands i folkminnet, men även när Sven-Bertil var yngre och var ett slags hjälpreda vid konserterna.
.
Sven-Bertil Taube är som sångare en gigant inom svensk musik, uppskattad för tolkningar av bland andra Bellman, Ulf Peder Olrog, Nils Ferlin och inte minst sin far.
Hade Evert synpunkter på hur du framförde hans visor?
– Jag kan inte minnas att han recenserade eller kritiserade. Han var nog ofta väldigt nöjd med det jag gjorde. När vi jobbade ihop på Gröna Lund var han nog väldigt glad över samarbetet med Ulf Björlin (arrangör, producent och vän till Sven-Bertil Taube) till exempel. Han var nog väldigt stimulerad av samarbetet och av att höra vad jag gjorde med hans saker på grammofon.
Han har svårt att välja en favorit i Evert Taubes visskatt.
– Jag tycker mycket om ”Fritiof i Arkadien”, det är en fin estradvisa, en berättande visa med överraskningar. Men jag kan inte säga någon specifik.
Rubriken på kommande turnén är ”Så länge skutan kan gå”. Hur är din relation till den visan?
– Det är ju en fantastisk sång. Den handlar om livets alla skeden. Jag och Peter Nordahl försöker att inte göra den så dansant och hurtig, utan mer eftertänksam för att lyfta fram innehållet, det människan genomlever. Det är en fantastisk visa, något av det mest märkvärdiga som skrivits.
Vad är hemligheten bakom populariteten för Everts visor?
– Han talade, berättade och sjöng om saker som berör människor och angår dem i alla olika skeden i livet; i kärlek, sorg och äventyr. Även i synen på naturen och skönheten, på världen. Det handlar om saker människor upplever och vill uppleva, som berikar tillvaron. Man lär sig någonting av det. Det är det som fortfarande gör att det finns en stor publik som lyssnar, gläds och intresserar sig. Det handlar om någonting på allvar. Sedan är det bra poesi, det är väl skrivet och formulerat.
– Ofta har han en förmåga att ta vanligt talspråk och tonsätta det. Språket var poetiskt, men samtidigt alldeles som man talar med varandra.
.
Sven-Bertil Taube svarar utförligt och artikulerar väl. Han har ofta omnämnts som gentleman och är artigheten själv i samtalet där tacksam är ett vanligt adjektiv. Den som läser hans självbiografi möter en person med avväpnande ödmjukt intryck.
– Jag vet inte om jag är speciellt ödmjuk. Jag är som jag är. Man får respektera andra människor och visa ett vänligt bemötande i den mån man kan. Svårare är det inte.
Men du är verksam i en bransch där det finns ett och annat stort ego.
– Jag tycker inte att jag haft anledning att hävda mig på något märkvärdigt sätt. Jag försöker göra så gott jag kan i sammanhangen, som nu på Dramaten. Vi har mycket trevligt tillsammans i stunderna vi inte står på scen.
Det är roligt att vara tillbaka i ”fadershuset”, som han kallar Dramaten, och spela ”Påklädaren”. På samma scen inledde Sven-Bertil Taube med ett tioårskontrakt när han gick ut Dramatens elevskola i början av 60-talet. Att heta Taube i efternamn var dock inte alltid till fördel.
– Jag har väl inte upplevt det så starkt, men någon tidning skrev när jag debuterade på Dramaten i Brendan Behans ”Gisslan” och hade viss framgång att ”det har väl pappan ordnat, att han ska få spela teater på Dramaten”. Det var ett fullkomligt absurt påstående. Det fanns nog en del sådant, men jag led aldrig av det.
– En fröken i skolan sa ”du kan väl sjunga på avslutningen? Din pappa skriver ju såna där trudelutter”. Man kunde vara så på den tiden, men inte så att det plågade mig. ”Dumheter”, tänkte jag. Jag visste bättre själv.
.
Utöver framgångarna inom musik och teater har Sven-Bertil Taube också haft epitetet ”Sveriges bäst klädde man”.
– Jag förstår inte så mycket av det. Jag klär mig inte speciellt märkvärdigt. Jag har bara byxor och skjorta. Jag har en duktig hustru som ser till att jag är hel och ren. Jag engagerar mig inte i kläder alls.
Sven-Bertil Taube kände inte att han varit bortglömd, men han håller med om att Hobert upptäckte honom på nytt på 90-talet, starten på en ny gyllene era för skådespelaren Taube i det allmänna medvetandet. Samarbetet tog dem för övrigt till Piteå sommaren 2010. Här spelade de in filmen ”En enkel till Antibes” tillsammans med Rebecca Ferguson, i dag en firad internationell stjärna.
– Det var väldigt skojigt. Det var levande och fint att vara uppe i de där trakterna (Lillpite, bland annat) där vi fick jobba i lugn och ro.
.
Samarbetet med Peter Nordahl, pianist/producent har gett honom en ny vår som scenartist de senaste åren. Fyra album och hyllade föreställningar har det blivit.
– Han fick mig att vakna till liv igen och jag är mycket tacksam för det. Han skriver arrangemang som belyser sångerna på ett nytt sätt.
Självklart har Taubes medverkan i ”Så mycket bättre” också spelat in. Han minns den som underbart rolig och berättar att han fortfarande har kontakt med unga kollegan Miriam Bryant.
– Jag har märkt på konserter att det dyker upp yngre människor som vill prata och ha en autograf. Det har jag nog mycket programmet att tacka för.
Trots mogen ålder är du yrkesverksam. Vad betyder det för dig?
– Det är underbart att ha ett yrke där man kan fortsätta jobba, inte bara bli avpolletterad och sitta på en bänk och mata duvor. Så länge man kan stå och har minnesförmåga kan man jobba och det är underbart.
.
Under våren fortsätter han att spela ”Påklädaren”. Andra förfrågningar finns också. Och han vill gärna ha någon fler filmroll som grädde på moset, säger han och skrattar gott.
– Vi får se. Om jag har hälsan i behåll och kan stå på benen så finns det lite framtidsplaner kvar också.
Sven-Bertil Taube har inte samma reslust längre. Dels blir han lättare trött, dels trivs han bra i hemmet i London. Han framhåller både sin fru och sina trevliga barn som han har bra kontakt med.
– Jag anar och känner ju också att livet närmar sig sitt slut. Det tänker jag på mer eller mindre varje dag, att det är en begränsad tid kvar. Det är jag medveten om i allra högsta grad. Därför är jag tacksam för den stund som finns just nu.
Hur vill du bli ihågkommen?
– De som kommer ihåg en … Det varar ju inte så länge. Man är ju snart bortglömd. Men att bli ihågkommen med ett leende, det vore trevligt.