Modig litterär debut om smärta och spirande tillit

En människas djupaste själsliga smärta syns inte på utsidan. Den bara är, som en kall stod, inte sällan inlemmad och gömd i en sorts skam. Heide Krönleins självbiografiska debutbok, "Flickan i Berlin", handlar om djup djup smärta. Och om skuld och skuldkänslor för något hon var och är oskyldig till: nazitysklands folkmord.
Det är omöjligt att inte bli djupt berörd av Krönleins berättelse. Året är 1945. Heide har fyllt fem år, kriget är över och Hitler har tagit sitt liv.
Men för Heide, hennes två-åriga bror och deras mamma är freden mest ett ord utan gott innehåll. De, och många andra av civilbefolkningen i Tyskland, lever i en verklighet där våld, förödmjukelser och kamp om varje brödkant är en realitet. Och inte minst rädsla för soldaterna, den segrande Sovjet-armén som betraktar tyska kvinnor som legitima mål för deras våldsamma lustar.
Det är ett liv i läger som bryts av tågresor till nya läger som formar Heide att vid nio års ålder besluta sig för att ta livet i egna händer och för sig själv säga: Aldrig mer tacka någon enda människa för något, äta smör under resten av livet och aldrig gråta.

Att dryga 60 år senare skriva boken rymmer en önskan att bli hel som människa. Från att tidigt ha känt sig delad och stundom betraktat sig själv utifrån och ställt sig frågan vem hon egentligen är. Känslor som grundlades i efterkrigstysklands rykande ruiner med brist på allt.
Framförallt bristande tillit till sin nästa och med det ärlighet mellan människor. Det skapade djupa sår av misstro i flickan som 1959 kom till Sverige och numera är bosatt i Vuollerim i Norrbotten.
"Flickan i Berlin" är en modig bok skriven med sårigt hjärta. Det handlar på ett sätt om "att komma ut" som det heter i helt andra sammanhang. Att likt Strindberg hänga ut sitt hjärta i skyltfönstret och säga: det här är jag och mitt liv.

Det gör Heide Krönlein väldigt bra, med ett enkelt och okonstlat språk. Hon visar också att hos dem som varit med om det värsta, kan tillit en dag börja spira.
Att det kan börja med ett gammalt litet fotografi på mamma och pappa, trots att den sistnämnda under största delen av livet var "en främmande man".
Stig Dagermans reportage-bok "Tysk Höst" dyker osökt upp under läsningen. De lidanden och umbäranden han skildrade utifrån reporterns ögon, var vardagen inifrån för Heide och stora delar av den tysta namnlösa tyska civilbefolkningen. Jag rekomenderar läsning av både Dagerman och Krönlein.