”Monsieur Venus”. Redan titeln i sig själv förråder en paradox, en formulering av en omöjlighet som vi människor själva har skapat. Den manliga Venus, eller den manliga kvinnan, ter sig vid första anblick som en symbol för omkastade könsroller. Egentligen är titelns kraft större än så med dess anspelningar på Platons androgyna, enhetliga människa. Den innehåller också en politisk dimension.
Under 1800–talet var Venus en symbol som ägdes av män, en princip och musa att projicera mannens kreativa överlägsenhet på. Med titelns språkliga symbol återtog författaren Rachilde den kvinnliga kreativiteten. Hon tänjde också gränserna för relationen mellan kvinna och man på ett sätt som kanske saknar motstycke i litteraturhistorien.
Rachildes roman ”Monsieur Venus” handlar om adelsdamen Raoule de Vénérande som blir förälskad i den måttligt begåvade och fattige konstnären Jacques Silvert. Raoule, med sin förfinade smak och fäbless för artificiell njutning, gör Jacques Silvert till sin älskarinna och sedermera till sin fru. Hon klär honom i klänningar, klär sig själv i kostym. Hon intar mannens dominerande roll, lever ut sin passion och sin våldsamma svartsjuka. Hon vill skapa en ny kärlek, en kärlek som inte vet några biologiska eller könsliga gränser.
Rachilde, eller Marguerite Eymery som hon egentligen hette, intog en central plats i Paris litterära kretsar under förra sekelskiftet. Tillhörande den symbolistiska rörelsen inom litteraturen var hon en av få kvinnor som vann offentlig respekt bland läsare och författare. Hon umgicks med litterära giganter som Paul Verlaine, Arthur Rimbaud och Stéphane Mallarmé. ”Monsieur Venus” blev hennes genombrottsroman och skrevs 1884. I och med dess pornografiska undertoner och dess fäbless för njutning i synd blev boken en skandal, något som får sägas vara tidstypiskt.
I dag ligger romanens aktualitet snarare i dess glödande proklamation av kvinnlig makt och upplösningen av konventionella könsroller. Budskapet? Naturen kan dra åt helvete, i en ny tid skapar vi en ny kärlek utan biologiska och naturliga gränser. ”Det moderna” är människans seger över naturen.
”Monsieur Venus” vänder inte bara på könsrollerna, den vill upplösa dem fullständigt, fräta dess grundvalar till intet, och den gör detta ur ett kvinnligt perspektiv. Det är kvinnan som fjättrats av könsrollerna, det är hon som hålls fången i sin kropp. I en tid då mannen fortfarande var given absolut makt över kvinnan var Rachildes roman ett brott mot alla konventioner.
”In the radiance of a vengeful dawn, woman shall glimpse the possibility of a fabulous fall for man”. Det är en brandfackla och hyllning till njutningen där kvinnans sensualitet kommer att störta mannen från hans upphöjda tron. I sann femme fatale-anda är kvinnan okuvad, en segrande Lucifer, fri att anta vilka gestalter som helst. Och i Rachildes bok kommer hon att härska.
Dess pastisch-artade prosa, syndmedvetenhet och utdaterade estetiska exotism till trots är ”Monsieur Venus” en idéroman med bibehållet värde. Med sin täta symbolik är den ett komplext verk med många tolkningsdimensioner. Den tänjde på gränser för vad kärlek mellan könen kan vara, den förkastade ”naturlighet” som facit på människans identitet.
Lika feministisk som den är queer låter Rachildes ungdomsverk oss ana en frihet bortom konventioner, bortom förlegade moraliska facit som fortfarande används för att kuva, över hundra år efter att ”Monsieur Venus” skrevs.
Konventioner dör långsamt. På Stockholm Pride höjs kärlekens fanor igen.