Joanna Rubin Dranger: "Jag har ett ansvar att berätta"

Det har sagts att det måste gå en viss tid från det att ett trauma har hänt tills dess att man kan börja gräva i det. Kanske stämmer det, och kanske är det därför serieskaparen Joanna Rubin Drangers familj aldrig med ett enda ord nämnde att en stor del av hennes släkt mördades i nazisternas dödsläger under andra världskriget. Det var först när hon började arbetet med dokumentärromanen "Ihågkom oss till liv" som hon insåg vad som hade hänt.

Tanken var att hon skulle skriva en bok om sin judiska släkt, men när hon började gå igenom det material hon hade tillgång till upptäckte hon att det var detaljer som inte stämde. Det saknades pusselbitar, och det saknades människor.

– Det är så många i min släkt som "försvann". Människor jag aldrig hade hört talas om. Vissa saker kan man förstå utan att man har hört dem sägas, men jag har aldrig förstått att mina nära släktingar mördades i Auschwitz, Treblinka eller andra förintelseläger, säger Joanna Rubin Dranger.

Större skeenden

"Ihågkom oss till liv" är Joanna Rubin Drangers första dokumentära bildberättelse. Teckningar varvas med text, foton och dokument, och skildrar dels hennes egen familjeberättelser men också de större skeendena i Europa före, under och efter andra världskriget.

Arbetet med boken har pågått intensivt under flera år, och har bitvist tärt på henne i takt med att hon grävt fram fasansfulla detaljer eller upptäckt att hon inte kan få svar på alla frågor.

"Kanske kommer jag att drunkna i mörkret", skriver hon i boken.

– Hemska bilder och skildringar av vad som hände tog sig in i mitt huvud. Och när det väl har tagit sig in så försvinner det inte. När man inte får svar på sina frågor kan man inte sluta föreställa sig vad det faktiskt var som hände, och det ena scenariot är värre än det andra. Det var väldigt plågsamt, säger hon.

Joanna Rubin Drangers morfars familj kom från Grodno i nuvarande Belarus, precis vid den dåvarande polsk-sovjetiska gränsen. I släkten har de alltid bara omnämnts som "försvunna", men nu vet hon att de mördades i förintelseläger precis som de flesta judar i staden som inte hann eller kunde fly nazisterna. "Ihågkom oss till liv" blir på sätt och vis också en generell berättelse om tystnad, om att inte kunna prata om det som gör allra mest ont.

– Att inte kunna prata om det som är för nära gäller ju inte bara judar och Förintelsen. Jag tror att den gäller väldigt många andra också, jag är till exempel säker på att många i Sverige i dag har föräldrar eller anhöriga som inte berättar om vad som hände i hemlandet, säger Joanna Rubin Dranger.

Desperation

Ett avsnitt i "Ihågkom oss till liv" berättar om en norsk släkting till Joanna Rubin Dranger, som efter Hitlers maktövertagande skriver boken "Jag är jude" i ett desperat försök att få icke-judiska norrmän att förstå vilka fördomar det finns om judar och hur det känns att uppleva antisemitism. Med honom känner hon ett släktskap, och drar paralleller till sin egen bok.

– Han försökte säga att vi är precis som ni och inte annorlunda på något sätt, den enda skillnaden är att de flesta av oss har upplevt antisemitism. Jag känner också en jättestark desperation i att jag vill att alla ska förstå att antisemitismen och rasismen är vanföreställningar, säger hon.

Just att få andra att förstå har blivit ett av huvudsyftena med "Ihågkom oss till liv". För i förlängningen kan insikter i hur antisemitismens uttryck ser ut, och konsekvenserna av dem, innebära ett skydd för andra, tror Joanna Rubin Dranger:

– Jag känner ett starkt ansvar och behov av att berätta om de här sakerna. För att det inte ska upprepas, för att folk ska förstå. Den drivkraften är så stark hos mig för det är det enda sättet jag kan komma på som jag kan skydda någon annan, säger hon och fortsätter:

– Målet är att nå fram till andra människor. Att andra ska bry sig om det som har hänt och om det som ekar in i vår tid.