"Empatins tidsålder" signerad den framstående forskaren Frans de Waal är inget lättsmält littertärt epos. Icke desto mindre utgör hans redovisning av de forskningsresultat som visar att vi är mer närbesläktade med apor än vi tror, en intressant läsning.
Ett exempel är det författaren kallar för "korrespondensproblemet" där de Waal tar upp det kännetecknande i att exempelvis skratt har en tendens att sprida sig. Bland annat har det förekommit skrattepidemier som gjort att folk inte kunnat sluta skratta med resultat att de dött.
Skrattets smittande inverkan förekommer mellan olika arter, så också hos schimpanser, där författaren noterat att de apor han forskade kring skrattade under vissa lekar.
Här konstaterar de Waal att,skratta tillsammans är ett exempel på vår arts känslighet där vi alla är bundna till varandra, kroppsligt och emotionellt. Här förstås titeln "Empatins tidsålder", med att förutsättningen för emotionella yttringar är vår förmåga att känna empati och det gäller de studier av bland annat apor Frans de Waal sysslar med.
Fenomenet med yttringar som sprider sig gäller också gäspningar, där forskarna vid ett tillfälle videofilmade schimpanser vid Kyouto University.
När en apa började gapa, gäspade snart alla i labbet och här konstaterar de Waal att "gäspningssmitta är ett uttryck för en omedveten synkronism som är medfödd hos oss och även hos många andra djur".
Frans de Waals bok är ingen skönlitterär höjdare som rekommenderas för högläsning, men utgör att intressant inlägg i vår tids diskussion om homo sapiens ursprung och hur vi influerats av andra arter.
Frans de Waal bor sedan 1981 i USA där han är verksam som professor vid institutionen för psykologi vid Emory University och chef för Living Links Center vid Yerkes National Primate Research Center i Atlanta.