Gripande berättelse från Västerbotten

Den västerbottniska myllan verkar ha god jordmån för att skapa bra författare. Och det gäller inte minst byn Hjoggböle, där förutom PO Enqvist även syskonen Kurt och Anita Salomonsson växt upp och formats som författare.
Det språkliga, dialekten, är viktig och sätter regional prägel på Anita Salomonssons nya bok "Lika som kärlek", hennes tionde roman sedan debuten 1994 med "Änglabilder".

Salomonssons romandebut vid 59 års ålder kan kännas trösterik för de med författarambitioner, men som ännu inte kommit loss.
Det måste dock till att ha något att berätta, som Anita Salomonssons både vackra och gripande berättelse om Margareta Johansdotter från Åsen i Villvattnet som drabbades av kärleken och fick 20 år i fängelse på Långholmen i Stockholm. Tiden är tidigt 1800-tal. Enligt förlaget bygger romanen på ett verkligt fall.
Romanen slår an med Rannsakningen, där de moraliskt och enligt samtiden förtappade tu får stå i skam inför det Urtima Ting som var utlyst i en fullsatt Burträsk gästgivargård.
Därefter backar Salomonsson några år för att kronologiskt berätta hur det började, hela vägen fram till "sammanliggingen i kyrkstaden" och den upphittade makens döda kropp i Öhrträsket en bit från gården.

Det är ett drama med klangbotten i sorg och längtan. Sorg över tre döda barn och längtan efter närhet och beröring efter att tystnad inträtt mellan makarna.
Margareta Johansdotter var ju inte bara en arbetssam kvinna, hon var vacker också, vilket en gång fått Nils Nilsson att söka upp henne och berätta hur "enschammen" han kände sig på gården i Lubboträsk.
Det var då det, för en dag står en annan man med färggranna benlindor på gården. En man från Stafträsk vid namn Pehr Eriksson som får Margareta att tänka att "något hade tagit sin början". Vilket också svärmordern i huset märker och reflekterar kring den svältfödda människosjälen.
Sedan är bollen osynligt i rullning, men mot vadå? Katastrofen eller lyckan eller?
"Lika som kärlek" moraliserar inte det enligt samtiden omoraliska beteendet att ge sig hän och lyssna på sina känslor. Det är en berörande berättelse, som i stället försiktigt lovsjunger en fattig kvinnas rätt att bejaka sitt innersta i ett stenhårt patrialkalt samhälle.
Romanen är därför högst aktuell i många länder. Men den visar också att det i Sverige bland etniska svenskar funnits en sorts hederskultur där heder även här var kopplad till det kvinnliga könet och dess sexuella agerande.
Fattig-Sverige står som fond till Anita Salomonssons berättelse. I synnnerhet efter kapitlet "Mot Landsfängelset i Piteå", som är början på den långa resan i släde mot Spinnhuset och spinnrocken på Långholmen, där "mörderskan" ska tillbringa 20 år i fängelse.
Den som kör släden är vice häradshövning Zacharias Dahl, en maktens man som allt oftare under resan gång frågar sig vem kvinnan han kör egentligen är.

Sista tredjedelen av romanen är dess svagaste. Det klara, men något överlastade, språket förlorar sin spänst och berättelsen sin enkla intensitet när den ska skildra den dömdas tur och retur-resa till fängelset.
De tjugo åren klaras av lite väl snabbt. Det är som om författaren fort vill komma till slutet och där berätta om Margaretas längtansfulla möte med ... ja vem?
Konsten att tråka ut är att berätta allt, som Oscar Wilde
ungefär sa.