Om dandyismen
Efter att i 150 år varit en företeelse som bara pratats om av kulturmänniskor med dammiga preferenser har dandyn åter blivit på modet. Författare som Jan Guillou, Mari Jungstedt och Jazan Wild har med senare års boksläpp återupplivat denna kulturhistoriska figur som figurerade i 1800-talets England och som sedan togs emot med öppna armar i Frankrikes societets- och konstnärskretsar.
Tidsenligt nog har Alastor Press i år släppt Barbey d’Aurevilles klassiska utredning kring dandyismen, med grund i dess obestridde husgud Georg Brummell, i svensk översättning av Hillevi Hellberg.
För dem som inte känner till namnet var Georg Brummell dandyn med stort D. Han putsade sina stövlar med champagne, tog fem timmar på sig att klä sig och härskade oinskränkt i den engelska societeten i början av 1800-talet.
Barbey d’Aureville ger en konstligt utbroderad och romantiserad bild av denna nästan mytiska figur.
Vad var då en dandy?
Kort sagt kan sägas att dandyn var en person som tog fåfängan, likgiltigheten, extravagansen och slöseriet till sådana nivåer att det blev en konst, full av motsägelser som skulle spelas ut med fullständig kontroll. Till skillnad från dagens brats som är dryga lufthuvuden i avsaknad av stil, var dandyn en som gjorde den sociala interaktionen till en konstform, med honom själv som dess konstnär. Jag gissar att det krävs en tidsålder av tungsint tristess för att upphöja arrogansen till en dygd.
Aristokratin och högsocieteten var hans naturliga miljö. I salongerna och på de mest eleganta festerna var dandyn kung. Där stil, rykte, mode och konversation var det enda som räknades var den ytligaste den som härskade.
Dandyn florerade i salongerna, på de stora festerna, på hoven, på operan. Han hånade aristokratins seder genom att alltid göra det oförutsedda, men till skillnad från punkaren var dandyn beroende av aristokratins sedlighet. Där punkaren alltid är vulgär var dandyn elegant. Det var i det sociala, i nöjeslivet, som dandyn till varje pris ville döda ledan.
Dandyn var charmant, men alltid likgiltig. Han charmade kvinnor och förargade män utan att vara intresserad av att få ut något annat än fåfängans och stolthetens lön.
Där libertinen frossade i njutning och rus var dandyn fullständigt obrydd. Där casanovan förförde med sin charm charmade dandyn med sin känslokyla. Han brydde sig inte om något och kunde därför aldrig förlora något. Där intellektualitet idag är en pose och kroppsdyrkandet blivit en religion var dandyns fåfänga och ytlighet en estetisk utgjutelse.
Han var helt enkelt en aristokratisk, intellektuell psykopat med en oinskränkt känsla för stil.
Alastors Press utgivning av Barbey d’Aurevilles ”Om dandyismen” ligger helt i linje med deras övriga utgivning. Fokuserande på snäva titlar av Huysmans, Baudelaire, Rimbaud med flera riktar de sig till läsare med intresse i sekelskiftets litteratur. Språket är snirkligt, meningarna är långa, jämförelserna svåra för dem av oss som inte är insatta i dåtidens jämförelseramar.
Jag tycker personligen det är en väldigt trevlig utgivning, och är man intresserad av en romantiserande bild av vad dandyismen innebar är boken fantastisk.
Det enda jag kan invända mot är sättningen och formateringen. Ett svårt språk kan göras enklare genom en snygg, prydlig sättning. Alastor Press har valt att istället göra sidorna klottriga och fotnoterna stora och svåra att läsa.
Sättningen känns billig, och en bok, oavsett format, ska aldrig kännas billig.