Hon har bara haft tvĂ„ veckor pĂ„ sig för att formulera den traditionella NobelförelĂ€sningen och Annie Ernaux kĂ€nner sig nervös â hon hoppas att talet nĂ„r upp till Ă€ran som förĂ€rats henne, sade hon ödmjukt under tisdagens presskonferens. Sedan beskedet om priset kom har hon rest runt de senaste tvĂ„ mĂ„naderna till redan inbokade litteratursamtal.
Nu Àr hon till slut pÄ plats i Börssalen och med lÄg röst sÀger hon sig vara bÄde rörd och lycklig över kvÀllen. Det pampiga rummet Àr fullsatt nÀr förelÀsningen till slut kan hÄllas pÄ plats, efter Är av covidrestriktioner, och i publiken sitter bland annat förra Ärets Nobelpristagare, Abdulrazak Gurnah. Men Àran blÀndar inte Ernaux, framhÄller hon i talet, kanske för att hon inte ser priset som en personlig seger.
ââDet Ă€r varken högmod eller blygsamhet att tycka att det pĂ„ sĂ€tt och vis Ă€r en gemensam seger. Jag delar stoltheten över den med de mĂ€n och kvinnor som, pĂ„ ett eller annat sĂ€tt, önskar mer frihet, jĂ€mlikhet och vĂ€rdighet för alla mĂ€nniskor, oberoende av kön och genus, hud och kultur, sĂ€ger den 82-Ă„riga Annie Ernaux.
Hon berĂ€ttar ocksĂ„ att hon som 22-Ă„rig litteraturstudent tĂ€nkte att det skulle rĂ€cka att bli författare för att kompensera för den sociala orĂ€ttvisan hon hade fötts in i â men att hon snart insĂ„g att den personliga segern inte skulle kunna vĂ€ga upp för klassamhĂ€llets baksidor.
Bröt med fint skrivande
Redan frÄn det att hon började lÀsa blev böckerna sjÀlvklara följeslagare för Annie Ernaux. Men vÀgen till att bli författare var lÄngt ifrÄn sjÀlvklar. Hon blev inte nedslagen av refuseringar men med man, tvÄ barn, en lÀrartjÀnst och ansvaret för hem och familj gled hon allt lÀngre frÄn skrivandet. Trots det hittade hon tillbaka.
Men hon fick inte hjÀlp av författare och förebilder som Marcel Proust, Virginia Woolf eller Gustave Flaubert.
ââJag blev tvungen att bryta med det âfinaâ skrivandet, den vackra meningen, just den mening som jag lĂ€rde ut till mina elever, för att kunna avlĂ€gsna, förevisa och förstĂ„ det sĂ„r som slitits upp inom mig, sĂ€ger Annie Ernaux.
I stĂ€llet började hon skriva pĂ„ ett sprĂ„k som "bullrande förde med sig vrede och hĂ„n" â ett upproriskt sprĂ„k som hon ser som det enda sĂ€ttet för de förödmjukade och krĂ€nkta att svara pĂ„ minnet av föraktet och av skammen.
Ernaux vill inte förrÄda dem hon skriver om och har hela tiden ifrÄgasatt om skrivandet stör eller internaliserar uppfattningarna om mÀnniskor som kulturellt privilegierade lÀsare kan ha.
Lyfter kvinnors erfarenheter
Hon drömde inte om att förĂ€ndra litteraturen. ĂndĂ„ var hon tvungen att omforma den, och frĂ„n och med sin fjĂ€rde bok anammade Annie Ernaux ett mer neutralt, objektivt och âplattâ sprĂ„k, som varken innehöll mycket metaforer eller starka kĂ€nslor.
ââVĂ„ldsamheten förevisades inte lĂ€ngre, den erfors frĂ„n sjĂ€lva omstĂ€ndigheterna och inte frĂ„n sĂ€ttet att skriva. Att finna orden som pĂ„ en och samma gĂ„ng rymmer verkligheten och kĂ€nslan som verkligheten inger skulle komma att bli, och Ă€r sĂ„ Ă€n i dag, mitt stĂ€ndiga huvudbry nĂ€r jag skriver, oavsett Ă€mne.
Ernaux berÀttar ocksÄ att skildringen av hennes sociala sÄr redan frÄn början hÀngde samman med kvinnornas situation. Hon ville beskriva allt som hÀnde hennes flickkropp: övergreppen, upptÀckten av vÀllusten, menstruationen, den illegala aborten. Och hon insÄg att hon inte bara hÀmnades sitt slÀkte, utan ocksÄ sitt kön.
Kvinnors erfarenheter har alltid varit viktigt i hennes skrivande.
ââSvenska Akademiens erkĂ€nnande av mitt arbete utgör en hoppingivande signal för alla kvinnliga författare, sĂ€ger hon.
Hon skriver utifrÄn ett "jag" som lÀnge var ett privilegium för adelsmÀnnen. Men hos Ernaux Àr jaget inte privat, utan ett "sÀtt att uppenbara nÄgonting som bara skrivandet kan bringa till liv".
"Kollektiv frigörelse"
Att hon Ă€r politisk Ă€r inget Annie Ernaux hymlar med â och under sin förelĂ€sning kommenterar hon bĂ„de upproret i Iran och uppgĂ„ngen i Europa för den ideologi som grundas pĂ„ att "stĂ€nga ute utlĂ€ndska medborgare och invandrare, pĂ„ att överge de ekonomiskt svaga och pĂ„ att kontrollera kvinnornas kroppar". Hennes litteratur har alltid förkastats av högerextrema kretsar, konstaterar hon.
Det Àr via sin litteratur hon vill verka. Genom sprÄket vill hon omstörta hierarkierna, berÀttar Ernaux.
ââI uppdagandet av det socialt outsĂ€gliga, internaliseringen av dominansförhĂ„llandena som grundar sig pĂ„ klass och/eller ras samt kön som erfars bara av dem som Ă€r föremĂ„l för den, finns möjligheten till en individuell, men ocksĂ„ kollektiv frigörelse, sĂ€ger hon och tackar för de stĂ„ende ovationer som aldrig tycks ta slut.