Den här krönikan kommer alldeles för sent. Det är meningen. I medievärlden finns det nämligen två tider: rätt tid och för sent. Rätt tid är nu och för sent har det hunnit bli långt innan du läst klart denna text. Men när det gäller det mesta är det en skenverklighet och så är det även i detta fallet. När pulsen hunnit gå ner, det är då vi bör börja prata.
Så är det med festivaler. Och våldtäkter på festivaler. Och våldtäkter generellt. Några gånger per år blossar de upp som en raket, skjuts iväg upp i medierymden och smäller högt ovanför våra huvuden. Sedan: tystnad under en svart himmel och kvar finns bara stjärnorna; de som alltid varit där och som därför inte gör något större intryck. Till dess att vi tittar på dem i en kikare. Vi kommer lite närmare då, vi kan se lite fler detaljer, känna lite mer. Men om stjärnorna är vackra, storslagna, förbluffande, då är våldtäkterna dess motsats. Våldtäkter är stjärnor i negativ, de lyser med ett ljus vi inte vill se. Den berättelse de vill berätta ser vi varje dag, men vi är för avtrubbade för att lyssna. Vi ser dem bara när festivalsommaren skjuter upp dem som en raket rakt in i etern: då noterar vi de enstaka fall som i slutet av dagen ändå drunknar i den mängd som utgör dess bakgrund. Det är i bakgrunden som de flesta våldtäkter sker. Våldtäkter är som stjärnor, förkrossande i sin mängd och som vi sällan lyfter blicken för att se. Det är dags nu grabbar. Det är dags att lyfta blicken.
Risken är överhängande att de flesta av oss känner minst en person som blivit våldtagen. Jag talar av egen erfarenhet. Och samma logik gör gällande att vi då mest troligt också känner minst en våldtäktsman. Jaså, ”inte det”, säger du? Då har du förmodligen inte bemödat dig med att lyssna och inte läst mellan rader. Och om nu så är fallet så är det dags att som man ta sig i kragen och börja fundera, riktigt ordentligt och tillräckligt länge, på vad vi alla faktiskt bidragit med för att skapa en mansbild som mer och mest är fullständigt åt helvete. Det har jag gjort och det är en nyttig läxa som bör upprepas med tålmodig frekvens.
Våldtäktskulturen må vara ett monster som omsätts i praktik av ett förhållandevis litet antal män, men för varje monster finns det ett antal Frankenstein bakom. Majoriteten av oss har bidragit med en kroppsdel till det monster som sedan stigit upp och fått liv. En hand där, en nagel där, ett öga där. Vem som helst av oss kan ta en sväng i minnesbalken och utföra en liten fältstudie. Minns du, man, någon gång när du tyckt att den där killen var cool som tafsade på tjejen i skolan? Minns du hur du hade velat vara som honom? Minns du när någon sa att tjejer är dumma i huvudet och du inte sa emot? Minns du när någon sa att tjejer minsann inte vet vad de vill och du nickande höll med? Minns du när du trodde att du visste bättre än en kvinna för att du är råkar vara född som man? Minns du när du försökte vara tuff för att få tjejen att tro att du minsann är rätt typ för henne? Minns du när någon sa att ”hundra nej kan fortfarande vara ett ja”? Minns du när någon sa till dig att du måste tuffa till dig om du ska få ligga? Minns du när pojkarna jagade tjejerna på rasten trots att de inte ville? Minns du när någon var våldsam och tjejen fick höra att ”det är bara för att han tycker om dig”? Minns du när du på förfesten hörde dina kompisar skryta om hur många de legat med? Minns du hur snacket gick om vem som gjorde vad med henne? Minns du överhuvudtaget någon gång då kroppen var viktigare än namnet på en kvinna? Då har du lagt kroppsdel till kroppsdel till det monster vi alla har närt utan att våga säga stopp. För det är nämligen precis detta som föder den våldtäktskultur som vi inte vill se.
Våldtäkten är den logiska summan av den umgängeskultur som frodas bland män. Den föds på skolans raster, på grabbgängets förfester, i sporthallarnas omklädningsrum och på krogarnas dansgolv. Den föds av män som hellre läser Neil Strauss än Simone de Beauvoir, som föredrar porr framför konst, av män som hellre följer Dan Bilzerian än Zara Larsson. Våldtäktskultur föds av inbillad överlägsenhet, den föds i samtalet mellan pappa och son, i kompisgängens ryggdunk, den föds när osäkerhet blir till ilska och när blicken får tala istället för hjärnan. Det spelar ingen roll att du tycker att du aldrig gjort något fel, vi är alla en del av samma problem.
Det spelar ingen roll att enskilda män inte våldtagit en kvinna, vi är alla delar av den helhet som kommer till sin logiska konsekvens i våldtäktsmannens handling. Då duger det förbanne mig inte att säga ”inte alla män”, då duger det inte att peka på andra och tro att detta inte är ett problem som angår oss, och det duger banne mig inte att slå dövörat till och förneka att det finns ett problem! Det är istället då man tar sig en lång, lång funderare, det är då man lyssnar istället för att prata och det är då man granskar sin egen kvinnosyn med ordentligt kritiska ögon. När världen bygger monster speglas även åskådaren i resultatet. Låt oss därför göra just detta: fundera innan vi öppnar käften och protesterar. Det är där förändringen börjar.