En klapp på axeln, ungefär. "Nu lille vän ska du få se hur de stora grabbarna spelar", tänker jag och känner mig drygare än när jag på frenetiskt måfå tryckte mig till ett "high score" i ett kampsportspel härom året.
Nioårige brorsonen har precis befriat "Guitar hero III" från kartongen. Snabbt som en vessla petar han in det i spelkonsollen och när jag ser Poison-klassikern "Talk dirty to me" på låtlistan flinar jag gott. Jag var 13 när låten lanserades och har förstås järnkoll. Här ska spelas.
Låten rullar igång. På konstgjord greppbräda visas färgmarkerade "toner" som jag ska pricka med hjälp av en plastgitarr för att plocka poäng medan bandet rockar och publiken diggar, men av någon anledning har speltillverkaren och undertecknad inte samma rytmiska tänk. Gång på gång får jag färgglada indikationer på att jag missat och några stilpoäng är det långt ifrån tal om. Jag har inga fördelar av att ha en relation till låten sedan tidigare. "Du ska inte tänka musikaliskt", berättar en kompis senare. Nänä.
Gång på gång grusas mina förhoppningar av en ung släkting som aldrig hört låtskrället förr. Han skuttar ut i vardagsrummet, ljudligt triumferande för resten av familjen att "jag är bättre än Anders". Jag känner skammens rodnad stiga och förbereder försvarstal.
På födelsedagsfester, i köpcentran, församlingshem, ungdomsgårdar och vardagsrum. Över allt hittar man plastgitarren med färgkodade tangenter. Det ungdomsarrangemang där det inte spelas "Guitar hero" i pauserna är inte uppfunnet och på youtube finns nya stjärnor som dominerar i spelets mest avancerade nivåer. Chris Chike exempelvis.
Gitarrtillverkaren Gibson, som också är inblandad i kalaset, gnuggar förmodligen händerna och detsamma gäller förstås alla band som tjänar en slant på upphovsrätten och vinner en ny publik. Inom en snar framtid lär varje klassiskt rockband med självaktning ha en egen "edition" av spelet. Aerosmith-versionen kommer i juni. "Har du någon Aerosmith-platta?" "Nä, men jag har spelet." Räkna med att det dyker upp effektpedaler och andra hyss på marknaden så småningom, ty detta är förstås en guldgruva. Förmodligen trycks samlings-cd:n "Absolute Guitar hero" när du läser detta.
Vid helkvällsevenemanget Mix house lirade ett av banden Pat Benatars "Hit me with your best shot". Deras föräldrar tillhör den generation som borde känna till den amerikanska stjärnan, men hon fick inget stort genombrott i Sverige, så jag skyller än en gång på den populära plastgitarren.
Rockhistorien har aldrig varit närmare, känns det som. Foghat, Heart, Cheap Trick, Sonic Youth ... Vi snackar om band som få "kids" skulle upptäcka på egen hand, men vars musik de nu matas med. För en tid sedan satt nämnde spelhuligan och hans storasyster och sjöng Kiss "Rock 'n' roll all nite" och Scorpions "Rock you like a hurricane" vid köksbordet. Bara så där! Efter trehundra omgångar kan de låtarna vare sig de vill elller inte. Filmer som "Almost famous" och "Rock star" kan inte göra ett bättre jobb i att skola in en ny generation i odödliga rockklassiker. Inte heller de hembrända AC/DC-samlingar som slaktas vid varje icingpuck på Mikael Renberg cup.
Förhoppningsvis vill ungarna lära sig spela gitarr på riktigt också. Poserna finns liksom redan där. Mamma och pappa har säkert ett par gamla drickabackar med lp-skivor i källaren. Ner och leta!