Stockholm
Mikael Åkerfeldt sitter i en taxi på väg till Radiohuset i Stockholm när PT når honom. Dagarna inför releasen av nya skivan är det press som står på schemat för frontmannen.
Mottagandet för nya skivan Pale Communion har än så länge varit positivt bland dem som förhandslyssnat på den.
– Vi har gjort mycket press och den verkar vara väldigt omtyckt faktiskt. Vi är jättenöjda. Vi har inte riktigt landat med den här skivan och jag har inte ens ett färdigt ex av skivan ännu. Men när jag får den ska det bli kul att lyssna, säger han.
Genom att fortsätta på samma väg som de bröt redan 2003 med den lugna skivan Damnation och sedan tog fullt ut på föregående skiva Heritage är Pale Communion en skiva utan vare sig skriksång, distade gitarrer eller blast beats. De många proggelementen på skivan pekar på att bandet fortsatt i samma riktning som på föregångaren Heritage.
– Jag brukar säga att den nya skivan är mer melodisk. Det är mer fokus på melodi. Heritage är väldigt melodiskt stundtals, men den är också en mycket spretigare platta än Pale Communion. Jag skulle gissa att den här skivan är lite lättare att ta sig in i, men den är på intet sätt någon easy listening-skiva.
Från dödsmetall till proggrock
Opeths utveckling har gått från att vara ett mer särpräglat death metal-band med såväl progg- som jazzinfluenser. Numera är skriksången ett minne blott och bandet har i stället fokuserat på ett rockigare sound med starka influenser i 70-talets progg. Mikael Åkerfeldt, som skriver det mesta av bandets musik, säger att utvecklingen beror mycket på hans eget stora intresse för olika typer av musik.
– Det har så mycket att göra med att jag lyssnar så mycket själv. Jag har alltid skrivit mest musik i det här bandet, men jag är inte bekväm i bara en sak. Jag tar in influenser från alla former av musik. Så Opeth är ett band som är i ständig utvecking, säger han.
En annan faktor som spelar in är att han lätt blir uttråkad.
– Jag är ganska rastlös. Jag hatar att bli uttråkad av musik och särskilt musik jag skrivit själv.
De influenser han pratar om är många och spänner över många olika genrer.
– Hårdrocken jag växte upp med är naturligtvis viktig för mig. Det har ju lagt grunden för hela mitt musikintresse, som Sabbath, Zeppelin, Deep Purple, Scorpions, Maiden, Priest, Yngwie. Det ligger latent i mig på något vis.
– Sen är det ju en del progressiv musik, de som ligger mig närmst om hjärtat är väl Camel och King Crimson. Även en del singer/songwriters som jag gillar mycket. Nick Drake, Joni Mitchell. Lite dödsmetall också, Morbid Angel gillar jag fortfarande jättemycket.
Letar magin i jazz
När jag poängterar att jag själv tycker mig höra en del jazzinfluenser i musiken, redan på ett tidigt stadium i bandets utveckling, håller Mikael Åkerfeldt med.
Jag tror inte de riktiga jazzälskarna skulle säga det, de skulle nog fnysa. Men det finns en viss influens i ackorduppbyggnad, vissa melodier och inte minst i rytmsektionen.
Han ser inte sig själv som någon jazzmusiker, men gillar jazzens användning av komplexa ackord.
– Det är jävligt intressant om man har brutna ackord som figurerar mycket inom jazzen, det blir en extra utmaning att komma på sångslingor och melodier. Det är också just när man har de brutna ackorden, som tar steget längre än ett vanligt G-moll eller vad man nu kan använda, som man kan få till de där riktigt magiska stunderna i musiken.
Annan bild av vad som är hårt
Allt eftersom bandets musik förändrats har fans debatterat om bandets inriktning. Mikael Åkerfeldt säger själv att han har en annan bild av vad som är hårt i dag jämfört med tidigare.
– Att spela snabbt och tungt gör det inte nödvändigtvis till mer metal. Jag kan tycka på ett sätt att det nästan gör det till mindre metal, för det är ungefär vad som förväntas av ett metalband. Jag känner inte att det finns något av rebell i att vara ett extremmetall-band och bara pumpa ut hård musik på förväntan.
– Många kan se det som något sorts försvarstal av mig, att jag hävdar att vi fortfarande är metal om än det kanske inte låter metal som folk känner till det. Men jag känner verkligen att det krävs mer för mig att tycka att något är hårt än att det ska dras på en massa dist och sen smattras på som fan.
Han själv förstår att många fans inte kommer att tycker att nya skivan är något av deras hårdaste släpp, men bandet har med sin nya riktning också fått beröm från mer förvånande håll.
– Heritage har fått uppskattning från black metal-band, konstigt nog. Band som är väldigt restriktiva med vad de gillar, som Nifelheim och Watain, har kommit fram och sagt att de verkligen älskar Heritage. Vilket är lite förvanansvärt, men det gör mig glad, säger han.
Hur hård är nya skivan på en skala 1 till 10?
– Det beror lite på, i vissa fall är det en tvåa och i vissa fall en full blown tia. Men för att göra det enkelt: Om man skiljer på hårdrock och metal, så skulle jag nog säga att Pale Communion är mer av en hårdrocksskiva.
Lätt att spela
Valet att börja spela death metal från början grundade sig i rötterna i hårdrocken, men också i hans egen bristfällighet som gitarrist.
– Dels började jag lyssna på death metal. Jag gillade aggressionen i den musiken. Att växa upp som hårdrockare i Sverige på 80-talet var en konstant jakt på hårdare och snabbare hela tiden. När jag dök på dödsmetallen hade jag börjat spela lite själv och den musiken kändes, i brist på bättre ord, enkel nog för mina kunskaper. Då pratar jag om första plattan med Death, som är så primitivt det kan bli, och band som Bathory och liknande. Sådant jag kunde spela helt enkelt, trots att jag inte var en så duktig gitarrist. Så då blev det death metal. Det var en blandning av punk, typ Misfits, och Death som var begynnelsen för mig. Det var också där någonstans som jag startade mitt första band.
Minns första låten
Någon utsikt att få höra de allra första låtarna Mikael Åkerfeldt skrev är små, men han minns fortfarande sin första låt.
– Den hette Abandon Life, och den är ju inte kronjuvelen i min diskografi direkt. Jag ska inte säga att det är någon prioritering att repa in.
– Men har man slut på idéer kanske man plockar fram de gamla tapsen och lyssnar igenom vad vi höll på med. Jag har fortfarande kvar alla kasetter, vi spelade in nästan alla rep vi gjorde. Jag vet inte ens om de går att spela längre, de kanske är förstörda. Men jag har kvar dem i alla fall, säger han.
Inspireras av melankolin
Opeths drag till melankolin, i text, musik och bild, går djupt i bandets historia.
– Den är bara där, det är vad jag gillar. Jag tycker om musik när den är lite mer djuplodande än regelrätt partyrock. I min egen musik gillar jag de stora känslorna åt det negativa hållet. Det gör mig inspirerad, säger han.
– Det är inte nödvändigtvis något som speglar min personlighet rent generellt, men är musikmässigt och estetiskt helt enkelt det jag gillar. Sen är det svårt att svara på om att skriva den här typen av musik är ett sätt att ventilera. Jag har ju hållit på med det här så länge jag kan minnas.
–Liksom alla andra har jag haft personliga problem och en del riktigt tunga saker som hänt i mitt liv som har inspirerat mig till att skriva musik, men det är inget unikt just för mig.
Där konventionella dödsmetall-band ofta kör med texter och bildmässig riktning med renodlade sataniska inslag har Opeth stått ut från mängden genom att fokusera på melankoliska texter med känslomässigt djup.
Satanisk estetik
Trots texternas och musikens djupare känslor finns draget av sataniska inslag däremot med i bandets förflutna.
– Vi har hållit på med det också, speciellt när vi började som band var jag inne på det där. Inte för att jag egentligen trodde på det utan för att jag drogs mot det. Jag gillade symboliken. Jag tyckte det såg snyggt ut, att det var estetiskt vackert. Sen gillade jag filmerna också, Exorcisten, Omen. Det var tilltalande, en mystik jag inte riktigt kan sätta fingret på varför jag gillade, men jag gjorde det i alla fall. Men när vi började spela in skivor undvek jag gärna det.
Han själv känner inte att han blir negativt påverkad av dyster musik eller dystert bildspråk.
– Det finns människor som inte alls gillar det dystra, som blir deprimerade av dyster musik, bilder och filmer och undviker det för att de inte mår bra av det. För mig är det nästan tvärtom, jag kan bli nedstämd när något är för glatt, till och med arg ibland när något är för lättviktigt.
Turné med In Flames
Fram till släppet av nya skivan har det som nämnts varit press och marknadsföring som gällt för Mikael Åkerfeldt och Opeth. I höst åker bandet på en Europa-turné och sedan på turné till Nordamerika med ett annat stort namn inom dödsmetall-genren, nämligen svenska In Flames.
– Vi har faktiskt inte spelat tillsammans tidigare. Det var sångaren Anders Fridén som sa att vi borde turnéra ihop, att det är dags nu, och jag sa att fan det har du rätt i, det har vi aldrig gjort, varför har vi inte gjort det? Men nu blir det av. Det känns kul, säger han.
Opeths nya skiva Pale Communion släpps den 25 augusti.