Nu närmar vi oss mål

Sex veckor kan kännas långa, men de kan också gå fort. Allt beror ju på vilka referensramar vi har. Sex veckors Melodifestivalturné kan säkert kännas som en oändligt lång tid när Sverige lamslås av något slags schlagerzombiskt tillstånd. Men det kan också vara sex veckor som går fruktansvärt fort för att man har något kul att se fram emot varje Melodifestivalfylld lördagskväll. Hur som helst så har vi nu nått fram till vägs ände, La grande finale, slutet på resan mot Oslo. Ikväll avgörs det vem som får biljetten utskriven till Oslo, och som får oket av att bära det svenska folkets förväntningar inför Eurovision Song Contest och den som riskerar att bli den som slår spiken i den svenska schlagerkistan och får oss att en gång för alla inse att vi blivit ett B-land på Eurovisionshimlen.

Hoppet är det sista som överger människan har det sagts och så är det för oss alla schlagernördar. Varje år så både hoppas och tror vi att just det här året ska det gå bättre. Och några gånger har vi ju minsann lyckats. Med våra fyra vinster så ligger vi bra till i medaljligan. Till och med före Norge, även om de nu börjar nosa oss i hälarna även i denna gren. 1974, 1984, 1991 och 1999 är de magiska årtal som givit oss segern och hela Eurovisionriket på köpet. Är man skrockfull så känner man minsann extra positiva vibbar inför detta år. De år den europeiska finalen tidigare gått i Norge, 1986 och 1996, har det gått riktigt bra för Sverige. 1986 så kom "Är det det här du kallar kärlek" på femte plats och 1996 slutade vi trea med "Den vilda". Vi får hoppas på den uppåtgående trenden, och tro på en framgång i Telenor Arena i Baerum, Oslo.

Vad har vi då att se fram emot i kväll? Ballader, ballader och åter ballader, kryddat med idoldeltagare som inte nådde hela vägen fram i den tävlingen, och som nu hoppas på bättre lycka i den statliga televisionens tävling. Det är Darin med sin powerballad som kunnat vara vinstlåt i vilken Idolsäsong som helst, Anna Bergendahl med sin smågulliga Yohannadoftande lilla countrykryddade ballad medan Ola bryter balladtrenden hos idolerna och kör en snyggt producerad uptempolåt i stälelt för en smäktande ballad och därför inte räknas in bland favoriterna i år.
Bland icke-idoldeltagarna är Salem al Fakir hetast med sin moderna och fräscha "Keep on walking", och lika het äroförklarligt nog även Eric Saade med sin totalt meningslösa "Manboy". Som outsiders måste Peter Jöback och Timoteij nämnas. Peter i kraft av sin röst och de vackra verserna i låtet samt en hel hög bögar som håller på honom för att vara politiskt korrekta, men klär in detta i brinnande lovtal kring den otroligt vackra låten. Tro mig. Jag såg Peter Jöbacks deltävling på gayhaket Torget i Stockholm, för övrigt det ställe där sketchen med Dolph och Rickard Wolff spelades in, och där stod Jöback högst i kurs. Timoteij är årets mest svårtippade bidrag. Kom ihåg att de besegrade Darin. Hade det enbart varit svenska folket och svenska jurygrupper så hade Timoteij kunnat vara livsfarliga. Men det ska bli intressant att se vad de internationella jurygrupperna från Ryssland, Irland, Norge, Grekland, Serbien och Frankrike kommer att säga om dessa svenska älvor och deras sång.

Jag har ännu inte sagt ett ord om min egen favorit, när svenska folket haft den dåliga smaken att dissa NEO och hans "Human frontier". Detta bidrag steg som en raket mot schlagerhimlen i Andra Chansen.
Jessica Andersson visade vad som kommer att krävas i Oslo, nämligen 1) Närvaro i varje ögonblick 2) Glädje över att få sjunga just den sången 3)Värme. Nu kommer det nog inte att räcka långt när svenska folket ska rösta, men jag vill utförda en varning: Det kommer att gå bra för Jessica hos de internationella jurygrupperna. Tro mig på mitt ord.

Vem vinner då? Bortser man från de internationella rösterna så vinner Anna, men när alla röster räknas tror jag Salem eller Darin kommer stå med trofén "Sångfågeln" i sin hand. Men jag hoppas ändå på ett under och på Jessica Andersson!