Då är Melodifestivalen verkligen igång på allvar. Första deltävlingen är avklarad och detta i en stad där Melodifestivalen passerat spårlöst förbi. Det är synd. Det brukar vara folkfest i stan när Melodifestivalen kommer på besök. Det brukar spelas schlagermusik i affärerna, butiksägarna brukar pimpa sina skyltfönster i Melodifestivalstil , det brukar vara tävlingar lite varstans. Men inte i Luleå.
Kanske är det så att Melodifestivalen håller på att tappa i popularitet, och att det inte är samma folkfest som förut. På båda de publika genrepen gapade stolarna skrämmande tomma. De som hade köpt läktarplats erbjöds att flytta ner på parkettplats för att det skulle se bättre ut i bild. Är det kanske så att man måste hitta en ny form till nästa år. Hur det än går med det så lär Luleå få vänta mycket länge på att få en deltävling igen.
Det må vara hursomhelst med kringarrangemangen i Luleå, för när det väl kommer till kritan så blir det ändå en fantastisk folkfest med otroligt bra stämning i arenan. Det blir en riktig adrenalinkick när det smäller igång och alla viftar galet med ballonger och flaggor. Sedan var det faktiskt en delfinal med jämnare musikalisk kvalitet än vanligt. Jag tycker fortfarande att Jenny Silver är den som i sammanhanget är bäst och skulle ha haft störst chanser i Düsseldorf. Men jag är otroligt glad att låten "Me and my drum" med Swingfly gick till globen. Det var låten jag blev mest glad och partysugen av under hela festivalveckan. Den växte för varje rep som gick och fraserna med "boom-chiki, boom-chiki boom, boom, boom" som vi hånade kraftigt vid första uppspelningen av låten blev i stället det som kändes som den riktiga hooken i låten. Detta tillsammans med den ursnygga refrängen var det som fick låten att lyfta. Så jag går omkring som på moln av glädje över att svenska folket vågade skicka denna direkt till Globen.
Annars var det lite surt att inte Jenny Silver tog sig direkt till Globen. Trodde faktiskt att hon skulle slå ut Swingfly och förpassa dem till andra chansen. Hennes Abba-dänga, med känslan i låten lånad från Helen Sjöholms "Sommaren du fick", är en riktigt sofistikerad popdiscoschlager som nog kunde ha tilltalat de utländska jurygrupperna.
Att Danny skulle gå vidare var liksom givet. Jag tror han skulle ha kunnat ställa sig på scen och sjungit nästan vilken låt som helst och vunnit ändå. Så kändes stämningen i hallen i alla fall. Jublet innan han sjöng var öronbedövande. Låten i sig känns modern och fräsch men mig har den inte alls fått på fall. Verserna är bedårande vackra men sedan faller allt ganska platt när han drar igång refrängen. Den är visserligen inte rent dålig, men enformighet har fått en helt ny innebörd, om man säger så.
Känns inte som den svåraste texten precis att sno ihop på en kafferast.
Annat är det med Pernilla Andersson finstämda och vackra bidrag, där texten verkligen kryper en in på skinnet. Det är klart bästa låten - men i fel sammanhang. Le Kid hade nog oturen att tävla i fel delfinal. De håller Globenklass! Nu lägger vi Luleå till handlingarna och drar till Göteborg, och där brukar det märkas att festivalen är på besök i stan. Överallt!