Det var en riktigt kall kväll. Andedräkten virvlade runt i vita moln runt huvudet och den kalla luften fick det att sticka i näsan när Johanna gick ut genom dörren. Solen hade gått ner redan strax efter ett och nu vid femtiden på eftermiddagen var himlen helt mörk sedan ett par timmar tillbaka. Med kopplet i handen och hennes unga schäfer Watson glatt travande bredvid henne gick hon ut på vägen, svängde åt vänster och började gå den vanliga rastningsrundan runt byn.
Det var julafton, och hon var ensam, precis som de senaste fyra åren. Men nu hade hon i alla fall hunden som sällskap. Omkring henne glittrade ljusslingor i villaträdgårdarna, i fönstren lyste stjärnor och adventsstakar, gatlamporna skapade stora pölar av ljus omkring sig, vilket gjorde kvällen ovanligt ljus. Hon suckade, försökte slappna av och gå av sig frustrationen som sakta hade börjat byggas upp inom henne ända sedan hela julcirkusen dragit igång i november. Hennes föräldrar åkte utomlands som vanligt, hennes bror skulle fira jul tillsammans med sin flickvän i Stockholm och hennes vänner hade åkt åt alla möjliga håll.
Watson stannade och nosade på en brevlåda. På uppfarten stod flera bilar och inne i huset hade hela släkten just satt sig vid matsalsbordet för att äta. Mittemot fick Johanna en kort glimt av årets julvärd på en stor tv innan hon gick vidare. Det var ingen trafik och allt som hördes i tystnaden var hennes steg och hundens flämtningar.
De senaste åren hade hon suttit på sitt studentrum under julhelgerna och ändå inte haft tid med något annat än att plugga och äta hämtmat. Hon hade inte haft tid att bekymra sig över någonting hur som helst. Men nu när hon flyttat hem till Piteå igen längtade barnet inom henne desperat efter att få uppleva en riktig jul igen, en sådan som hon såg i fönstren hon gick förbi. Hon hade inte ens brytt sig om att sätta upp en adventsstake i år. Hon ägde inte ens en adventsstake, slog det henne nu.
De lämnade vägen, svängde in på ett skoterspår som gick genom skogen. Även inne i skogen blev det inte riktigt mörkt, det var nästan fullmåne och den lyste precis så starkt att hon kunde urskilja trädstammarna och kanterna på skoterspåret.
"Vad säger du Watson, ska vi vända hem igen?", sade Johanna efter ungefär tjugo minuters promenad. Hunden tittade på henne med sina snälla, bruna ögon och viftade på svansen.
De vände hemåt och Johanna försökte sluta tänka på vad hon skulle göra resten av kvällen. Hon hade ju i alla fall hunden. Han skulle säkert uppskatta några prinskorvar och en köttbulle eller två. Hon kunde alltid se någon film, som vilken kväll som helst. Hon var egentligen inte ensammare nu än vad hon brukade vara.
Väl hemma igen hade hon just satt sig till rätta i soffan med en bit av gårdagens pizza när Watson började skälla och hon hörde hur någon knackade på dörren. När hon öppnade den stod ingen mindre än hennes bror Thomas där, i en stor, vit dunjacka som fick honom att se ut som en snögubbe, med tre enorma resväskor och med sin egen hund Sherlock, anledningen till att Watson hette just Watson, hysteriskt viftande på svansen vid hans fötter.
Hon hann inte mer än ge ifrån sig ett förvånat "Men vad - " innan han omfamnade henne i en av sina typiska björnkramar och hon bara fick en massa dunjacka i ansiktet.
"God Jul", mumlade han i hennes öra.
"Men vad i hela friden gör du här?" fick Johanna till slut ur sig.
"Det är en lång historia", svarade han och hon började automatiskt hjälpa honom att bära in väskorna.
En stund senare hade de slagit sig ner vid köksbordet med varsin kopp te respektive kaffe, hundarna hade snabbt bestämt sig för att älska varandra helhjärtat och köket var plötsligt fullt av hans väskor. Det slog henne att hon inte hade träffat honom på över ett år, och hon insåg plötsligt hur mycket hon saknat honom.
"Så, hur gick det här till?", frågade Johanna.
"Sandra bestämde sig för att dumpa mig dagen innan julafton och sticka iväg med en ny kille - " Johanna spärrade upp ögonen och höll genast med om vilken idiot Sandra var. " - och jag insåg att jag inte hade den minsta lust att stanna där nere, så jag lyckades på något sätt få tag på en tågbiljett upp hit för att överraska dig. Tåget blev försenat såklart och jag betalade alldeles för mycket för en taxi från Älvsbyn och ... ja, här är jag."
"Ja vad ska jag säga? Jag har ju inte ens något annat än en halv pizza att bjuda på."
"Jag räknade faktiskt med det, jag menar, jag känner dig, jag vet att du hatar att laga mat. Sandra har hållit på att baka hysteriskt de senaste veckorna och jag tyckte inte det var mer än rätt att jag tog min del av pepparkakorna", skrattade han och rotade fram en kakburk med pepparkakor, knäck och lussekatter ur en av väskorna. "Dessutom passade jag på att gå in på en mack och köpa det jag kunde få tag på innan jag kom hit."
Han packade upp köttbullar, rödbetssallad, sill och en julostkaka - en bra sammanfattning av deras barndoms julaftonsmiddagar - och på bara en kvart hade de en färdig julmiddag.
"Jag har ju inte ens någon julklapp åt dig", konstaterade Johanna.
"Tro mig, det räcker med ditt sällskap - utan dig hade jag förmodligen suttit ensam i lägenheten i Stockholm med tv:n som enda sällskap och gråtit mig igenom hela helgen."
"Det var ett rätt hårt slag va?", frågade Johanna försiktigt. Thomas hade alltid varit expert på att få andra att skratta och på att sprida glädje, men han var sämre på att ta hand om sig själv.
"Jag trodde vi hade någonting, men tydligen inte", sade han hurtigt, men Johanna såg att han fick kämpa för att hålla rösten stadig. "Men herre gud, jag har ju helt glömt bort din julklapp!"
"Men inte behöver du ", försökte Johanna halvhjärtat, men egentligen var hon ganska smickrad.
Han började rota igenom sina väskor igen och fick tillslut fram ett rött paket översållat med presentsnöre. Johanna rev snabbt upp det och fick fram en liten kartong som innehöll en av de fulaste men samtidigt sötaste porslinsfigur hon sett i hela sitt liv.
Det var en gran med små fulsöta tomtar dansande i en ring runt, med plats för ett värmeljus i mitten av granen.
"Eftersom jag är medveten om hur emot julen du är, och antog att det med största säkerhet inte skulle finnas någon gran här, och förmodligen inga juldekorationer alls, och för att jag anser att vi behöver en gran", förklarade han snabbt.
"Den är helt underbar!"
Så plötsligt hade hon en gran, en komplett (nåja, nästan i alla fall) julmiddag och det bästa sällskap hon skulle kunna tänka sig. De satt och pratade vid köksbordet och i soffan till långt in på natten, och Johanna var helt förundrad över vändningen som hennes julaftonskväll hade tagit.