KONSERT
5 500 besökare under torsdagen, 10 500 under fredagen och drygt 8 000 på lördagskvällen - det är det publika resultatet av årets Stadsfest i Skellefteå.
Trots den relativt låga lördagssiffran är arrangörerna nöjda med festen, som sägs ha förlöpt utan större bekymmer, möjligen bortsett från Eric Gadds inställda spelning. Mest beröm ger man till vädergudarna och till sig själva för den lyckade bokningen av Europe.
Tomas Andersson Wij är på finaste humör när han med tvenne gitarrer inleder lördagskvällen. Låtlistan begränsas av en "sportskada" - ena tummen är i skena efter att TAW i ren glädje placerat den i en takfläkt(!) på en sportbar. Zlatans målaptit är alltså anledningen till att han inte vågar riskera "Blues från Sverige" förrän som extranummer. Tyngdpunkten ligger på "gamla" godbitar och jag träffas mitt i veka livet och konstaterar att det här är den TAW jag känner och begriper - senaste "En sommar på speed" har inte riktigt hittat fram till mig. Och lika plötsligt som oväntat sjunger han i "Första maj i Piteå" om hur "de urblekta fanorna vajar på Rådhustorget". Repris under PDOL hoppas jag! Mellansnacket är andäktigt och Andersson Wij utstrålar lugn så till den milda grad att han sjunger fel text åtskilliga gånger. Publikkapacititet: 7 000 personer och han oroas skämtsamt över om alla vi hundra som hittat till konserten får plats. Men jag har en dröm om att mannen en dag är stor nog att avsluta för de där sju tusen, vilka mangrannt fattar händer och stämmer in i ett "jag är inte ensam om att bära denna längtan".
Amanda Jenssen är istället den som med sin samtidigt heta och svala röst får frälsa storpubliken. När "Hallelujah" tusenstämmigt ekar över nejden vet vi precis vad en salig Kishti hade utbrustit. Förutom Idol-klassikern "Suspicious minds" är det annars, tack och lov, bara låtar från "Killing my darlings" och från en kommande uppföljare som vi bjuds på. Ljudet är transparent och dynamiskt och bandet lekfullt spelsuget. Amanda känns fortfarande ovan vid stor scen och hon är inte det yrväder man kunde förvänta sig. Men hon småpratar gärna med sin publik och Wannadies-Pär Wiksten, som skrivit och producerat stora delar av den kritikerrosade skivan, låter sin svarta kalufs studsa i takt med Amandas blonda hårsvall.
"Det är härligt att vara hemma", utropar han stolt. "Det är praktiskt taget familjen man spelar för."
Svaret levereras på bredaste skånska:
"Ja, Pär har väl haft ett fling med er alla i publiken, antar jag."
Efter blåssektionsfeta urladdningar som "Amarula tree" och "Don’t worry" är jag säker på att fröken Jenssen är den första Idolartist som kommer att hålla och fortsätta utvecklas i många, långa år.
Jill Johnson drar festivalens mest åldersblandade publik och stor är den också. Välljudet från orgel, banjo och allt som hör till strömmar ut över oss men överraskningarna är få. Det blir mycket musik från "Music Row" tillsammans med "Crazy in love" och ett eller två nya alster. Alltså hör jag ett par Dolly, lite Bonnie Raitt ("Angel from Montgomery" låter fantastisk), Emmylou Harris "Rhythm guitar" i tät nu-countryskrud men också Eagles "Life in the fast lane" och Stones "Tumbling dice". Musikaliskt och ljudmässigt finns det inte mycket att anmärka på och åhörarna öppnar stora famnen för Jill.
Eller som hon själv konstaterar:
"Lyckan är gjord när killar under 25 skriker: Jag älskar dig!"
Soundtrack of our lives hade säkert varit en bättre bokning för Trästock än för detta kalas. Vädret är kanon, konkurrensen med andra band obefintlig och 8 000 personer befinner sig på området. På sin höjd trehundra av dem lyssnar på en av landets hårdast turnerande rockorkestrar. Öltälten är minst lika välfyllda och det är lika förvånande som när Soundstrack of our lives grammisnominerades till "Årets hårdrock" 1999. Jag menar, Ebbot har sin finaste kaftan, Fredrik snurrar trumpinnar som aldrig förr och Hederos viker sig dubbel över sitt keyboard medan Kalle maler fram bas-åttondelar med plektrum. Bandet, som i och för sig inte gör sitt bästa gig, serverar förtjänstfullt min personliga favorit "Bigtime"och historiens snabbaste version av "Galaxy Grammophone". Provsmakerna vi får från kommande skivan låter också lovande. Så var höll publiken hus?
Fotnot: Tomas Andersson Wij, Amanda Jenssen och Jill Johnson kommer alla till PDOL. KONSERT