Bakom den snyggaste bandloggan döljer sig det bästa bandet. Kents karriär har präglats av superb melodikänsla, smakfulla produktioner och en känsla av att hela tiden vara i framåtrörelse. Och så Jocke Bergs texter förstås. De poetiska, välsmakande, ibland kraftfulla ordvalen. Film noir-känslan i ”Palace & Main” sida vid sida med föräldrar till barn-skildringen ”Innan himlen faller ner”.
”I Hagnesta Hill blinkar tv-ljusen/jag gör vad jag kan, drömmer mig bort/I Hagnesta Hill bland dom identiska husen/rycker vi till, reklamen avbryts för sport”. Ofta är det små reflektioner och skeenden klädda i finess och ordrikedom. Allt eftersom skivorna fått lyxigare sound tycks det som om Jocke Bergs förmåga att skildra det som svärtar, smärtar och skaver bara har blivit bättre.
Ordvalen på förra skivan ”Tigerdrottningen” var på några ställen tydligt politiska. Det kan säkert bli mer av den varan. Nya singeln ”Egoist” – den mest dansanta sedan ”Musik non stop” – inleds med aprilbilder på bokbålar och brinnande kors.
Ofta, ofta går vardag och samtid att kommentera med en textrad av Jocke Berg. ”Jaja, det finns en Kent-låt för varje tillfälle” som en mycket närstående person brukar säga. Och det gör ju faktiskt det. I den här stunden tänker jag på nattliga promenader genom Furunäset med låten ”Sjukhus” som känsloförstärkare, på alla bilturer med min kompis med ”Vapen & ammunition” i stereon, på den höstdagsklara ”Tillbaka till samtiden” som är min ”cykla till badet-platta” och på mötet med den stora kärleken till tonerna från en låtskatt jag bara inte kan bli less. Sakta men säkert har Kent seglat upp som mina absoluta favoriter. Vid garderobsinventering hittade jag inte mindre än sex Kent-tishor. Det får räcka.
Kent är inte som dom andra. De har inte tjatat ut sig. De behöver inte analysera den egna karriären i morgonsoffor. Jocke Berg har i de flesta fall låtit texterna tala för sig och ju längre tiden har gått har bandet blivit allt hemligare. Som för att understryka att det är musiken som är det intressanta. Det är i kraft av den som Kent har sin långa rad av platinautmärkelser och rockbjörnar. Har sett Markus Mustonen i t-banan och Jocke Berg shoppa med familjen och tänkt att det är först när de går upp på scenen som superhjälte-capen kommer på.
Mina tankar vandrar till Simon & Garfunkel som lade ner efter mastodontsuccén ”Bridge over troubled water” (1970). Möjligen på grund av stridigheter, men jag vill gärna tro att det fanns en insikt om att ”det blir inte större och bättre än så här” och med det i åtanke tycker jag att Kents beslut känns rätt.
”Det här är inte slutet för att vi har tråkigt tillsammans eller för att vi inte vill något längre. Det här är slutet för att de bästa av alla gårdagens och morgondagens fester har ett avsked i sig.” Så skriver Kent själva och får det att låta ganska odramatiskt.
Det kanske är som med Forrest Gump och löprundan genom USA. Plötsligt måste man.
Den kommande höstens avskeds-resa genom landet når Kiruna den 7 oktober och Luleå dagen därpå. ”Hela Sverige ska leva”, typ.
Kent har alltid känts så genomtänkta. Det gäller även beslutet att lägga ner. Jag tror inte att vi får se dem på scenen igen om tio år. Förmodligen aldrig. Kents nedläggning kan bli den mest definitiva ett svenskt band har gjort sedan Abba.
Någonting säger mig att de låter de gemensamma 25 åren förbli ett vackert minne som de inte vill röra. Det skulle kännas mest ”Kent” om det fick vara så.