Konsert: Zoie Finer
Plats: Jazz i Piteå, Kåren
Längd: 49 + 46 minuter
Publik: Ett 30-tal
Jazz från meny får jazzklubbens publik smaka på när Zoie Finer och hennes band besöker Kåren på söndagseftermiddagen, ett lyckat och lättlyssnat koncept där klassikerna radas upp och en mogen publik får sitt lystmäte.
Zoie Finer (ja, hon är syster till Sarah Dawn Finer) är en uppsökande scenperson med en mörk, mogen röst som har en skönt ”trashig” heshet och får någonting trombonaktigt över sitt sound när hon gör Fats Wallers ”Ain’t misbehavin’” till sin. En riktig drömröst för sångerskor som verkar i genren, kan jag tänka mig.
Här finns grymma röstresurser. Hon har inga problem med att fylla ut skjortan på klassikerna. Snarare får hon hålla igen och det gör hon bra.
Med sig har hon fyra musiker som backar upp på ett konkret, låtorienterat sätt. Christian Paulins elbas känns som en viktig fast punkt. Gång på gång gör Anders Ekholm fina, föreställande tenorsaxsolon. I ”The man I love” handlar det närmast om en låt i låten. Janne Kullhammar vevar iväg på en spännande utfärd över pukorna i Stings ”Englishman in New York” (ja, ett par ”poplåtar” letar sig också in) innan han anger kompasskursen med ett högljutt ”änn, tvåå, tree, fyyr ...”
På borden ligger menyer med 60-talet låtar och i pausen går sångerskan runt och tar upp beställningar. Efter paus är det publikens val som gäller. Med direkta tilltal till respektive beställare får vi bland annat en maklig beatbaserad ”Nature boy” och en rask, vänlig ”Fly me to the moon”.
I lyckopillret ”One note samba” visar Finer prov på hur en lekfull jazzsångerska arbetar utan att styra ut på scatsångsträsket. Allra bäst blir det när Finer sjunger en avskalad ”Georgia on my mind” som försiktigt smyger in i fullbandsversion av Errol Garners ”Misty”. Ett minimedley som är väldigt elegant, med Pelle Karlströms perfekt svarande piano i framskjutet läge.
”Jazz à la carte” är ett lyckat koncept med säkert framförda klassiker.