Jag ringer mina systrar och säger: Det hände en sån sjuk sak i förrgår. Har ni hört? Niklas Lindgren. Hagamannen släpps fri. Han ska få tillträde till gator i Norrbotten (och hela världen) Kanske Piteå. Haparanda. Överkalix. Luleå. Kanske området bredvid. Mitt bland oss.
Jag ringer mina systrar och säger: Fast jag är inte säker. Inte helt. Det går rykten. Kallt blod rinner överallt idag. Vissa kommer tyckas se honom i någon dom känner. Tycka han liknade. Att det var tillräckligt likt (eller inte alls).
Jag ringer mina systrar och säger: Akta er. Ligg lågt i några dagar. Ni behöver inte gå ensamma om kvällarna. Om ni måste gå ut: Beväpna er i smyg. Släpp inte ut håret. Fäll huvan över era huvuden. Gå längst bilvägar. Sänk volymen i lurarna så ni kan höra om någon närmar sig. Håll ögonen öppna. Byt ut kjolen till jeans. Låtsas prata högt i telefonen. Knappa in larmcentralen. Men gå helst inte ut. Gör er osynliga, förvandla er till gasform. Väck ingens och jag menar ingens uppmärksamhet.
Jag ringer mina systrar och säger: Glöm det jag sa. Fuck vår tystnad. Fuck osynlighet. Gå ut i natten iklädda vad fan ni vill. Lämna era vapen hemma. Höj volymen i lurarna. Släpp ut håret. Gå i parker. På industriområden. Skogsstigar. Gör er maximalt synliga ändå tills dom fattar att dom inte äger oss. Gatorna. Mörkret. Våldet. Visa brösten. Tatuera in PK FOR LIFE i svarta gotiska bokstäver på magen. Försvara alla systrars rätt att ha en rätt. Tills ni dör. Tills dom fattar att vi inte är dom som dom tror vi är. Offer.
Jag ringer mina systrar och säger: Förresten. Vilka då ”dom”? Det finns inga ”dom”. Däremot finns det våldtäksmän på alla sidor som vill få oss att tro att vi ska tiga. Lita på dom som pratar om ”dom”, men kom ihåg att dom är inte dom utan farliga hotfulla enhetliga våldtäktsmän. Alla som pratar om att dom inte är dom är idioter. Särskilt dom som påstår att det inte finns ett strukturellt våld. Det finns inga påhittade våldtäktsmän hör ni det? Det finns inget påhittat våld.
Jag ringer mina systrar och säger: Okej. Det finns en fara. Det finns flera faror. Fast faran är inte den dom påstår. För faran har fler ansikten än honom. För faran handlar om dom. Börjar hos dom. Det handlar om deras hjärnor. Rädslan är vårt försvar. Och när rädslan sätter sig i oss förvandlas en skugga av ett träd till en som snart anfaller och sängkammaren till ett fängelse. Mobiltelefonen blir en livlina och skriket ett alarm. Alla längs gatan är potentiella våldtäktsmän. Alla män är potentiella våldtäktsmän. Och när rädslan sätter sig i oss börjar vi frukta våra kvarter och längta till vår trygghet. Vi börjar önska att vi kan vrida fram klockan, till en tid som är så mycket bättre. När män är män på en kvällspromenad och inte våldtäktsmän. När vi istället för ljudet av våra pulserande hjärtan och hyperventilering blir till vind genom barrskog. När vi bara med nostalgiska miner minns fruktan. Det var så mycket värre då. När människornas olika potential var tydlig och fienden hade flera (och alldeles för många) ansikten. Då inte alla men nästan alla var rädda. Vi börjar önska att vi kan vrida fram klockan, till en tid då vi vägrar låta oss skrämmas. När vi går med säkra steg in i en tid av uppluckrade samhällsstrukturer, med en vetskap att inga klockor någonsin kan vridas tillbaka. Vi är inte rädda. Vi är inte rädda.
Jag ringer mina systrar och viskar: Okej. Jag erkänner. Jag är rädd. Jag är livrädd. Jag är rädd för mannen jag möter längst gatan. Jag är rädd för trädets skugga. Jag är rädd för att ingen minns hur en ska försvara sig. Jag är rädd för våldtäktsmännen. Men mest av allt är jag rädd för att historien ska upprepa sig, för att dom aldrig verkar lära sig, för att alla tecken tyder på återfall och att det patriarkala samhället är så djupt rotat att det är något vi aldrig kommer kunna besegra.
Jag ringer mina systrar och säger: Det hände en sån sjuk sak ikväll. När jag gick hem fick jag syn på en individ. Han såg precis ut som min kompis och alla dom jag brukar se längs den lilla gågatan i vår stad, han hade helt vanliga kläder på sig och närmade sig inte alls på ett hotfullt sätt, men det kalla blodet hann rinna igenom mig.
Jag ringer mina systrar och säger: Men det tog bara bråkdelen av en sekund innan jag insåg att det var skuggan av ett träd.
Jag ringer mina systrar och bröder och säger: Nej. Det finns inte några klockor att vrida fram. Tiden är nu. Gatorna är till för oss. Inget mörker äger oss. Ni måste prata med er spegelbild. Det kan vara du.