En mångsidig, lysande och ständigt gäckande artist som gick sina egna vägar. De där ögonen, som såg ut att vara i olika färg på grund av en skada i ungdomen, känns som en bra symbol för ett unikt artistskap.
David Bowie hittade nya sätt att kombinera, krydda och förpacka. Han vidgade begreppet rockmusik. Det som varit traditionsbärande och harvande blev i Bowies händer någonting gnistrande. Gråsparv blev påfågel. Den musikaliska resa han gjorde mellan 1967 och 1983 var ingenting annat än makalös. Folkrock, glamrock, soul och pop avlöste varandra i högt tempo. Att en och samma artist kunde göra så många olika stilar och behålla sin stora publik är fascinerande. Att han sjöng julduett med Bing Crosby, läste in ”Peter och vargen” och spelade krigsfånge och sagofigur på film känns bara logiskt.
Han har banat väg för en mängd artister, tydligt i fall som Lady Gaga och Sveriges eget The Ark. Det råder det inga tvivel om, men det han lämnar efter sig är större än så - på ett brett mänskligt plan. Genom alter egon som Ziggy Stardust och The Thin White Duke förändrade David Bowie inte bara bilden av vad en rockstjärna kan vara. Han gav könsnormer på käften, öppnade dörren till klädkammare och sminkloge och hela hans uttryck sa ”Här! Var den som just du vill vara”. Med Bowie fick outsidern en röst, en scen, en förkämpe.
Mitt första minne av Bowie är från 80-talet. På Beliva på Storgatan i Piteå skulle förträffligheten i en Philips-stereo framhävas. Min brors val föll på ”den där singeln med ’Baoi’”. Ett suggestivt tassande och en mäktig barytonröst exploderade snart i en av de mäktigaste låtarna någonsin: ”Cat People (Putting out fire)”. Bowie fick rummet att snurra.
Låten som långt senare får ackompanjera brandscenen i Tarantinos ”Inglorious Basterds” framhäver, i omfång och intensitet, Bowie som den fantastiske sångare han var.
Sedan dess har jag då och då återvänt till Bowies alldeles egna värld. I en reaback köpte jag en samling med Bowies 60-talsinspelningar och fick höra en kabaréartad artist som sjöng med fnissande tomtar (”The laughing gnome”) och kunde tolka Jacques Brel med den äran. Så sent som för några år sedan öppnade Great Gigs Bowie-projekt mina öron för vilket bra album ”Diamond Dogs” är.
För ett par kvällar sedan frågade min flickvän vilken skiva jag skulle behålla om jag bara fick välja en. I brist på ett absolut svar fick hon nöja sig med Bowie-plattan ”Hunky dory” från 1971 som stark kandidat. Skivan har allt – distinkt sång, yvigt bandsväng och ett knippe fantastiska låtar – och var en fingervisning om vad som var på gång.
Bowies stora, omedelbara betydelse för populärkulturen avtog vid 80-talets mitt, men han har alltid funnits där och ofta strävat efter förnyelse. Det känns skönt och rätt att han aldrig blev en riktig arenarock-dinosaurie som turnerade på gamla meriter. För, som sagt, Bowie var inte som andra.
Förra albumet ”The next day” hyllades som en återkomst till form och jag häpnade över experimentlustan och hur fräsch rösten lät. Jag klickar mig fram till ”Where are we now?”, den vemodiga balladen där han rör sig genom Berlin. En rörande vacker stund.
En av rockmusikens inspiratörer, förnyare och förgrundsgestalter har lämnat oss. Bowie kommer att kännas närvarande genom sin livsgärning och sin grymma musik, men jag känner mig på riktigt tagen när jag skriver det här.