Högtid för barnen - och musiken

Barnens högtid står för dörren. Som vuxen minns jag alltid tillbaka till barndomens juläventyr. Släktmiddagar där man önskade varandra god fortsättning, farfar som var nyrakad och doftade Old Spice, "O’boy och täcke"-frukostar framför teven till "Jullovsmorgon med Trazan och Banarne", min och brorsans upptäcktsfärder till inte-så-hemliga julklappsgömmor och hans finurliga sätt att "pimpa" mina paket med allt från makaroner till golfbollar för att jag skulle luras att innehållet var någonting helt annat än den där hett efterlängtade actionfiguren.
För att inte tala om nervös uppställning till luciatåget. Det som kunde bestå av tio lucior och två tärnor. De coola killarna skulle vara tomtar och vi som inte var så coola hade stjärnprydda dumstrutar på skallen och vita nattskjortor.
Musiken hjälper minnena på traven och visst är det en musikens högtid också. En favorit bland de klassiska julsångerna är "Betlehems stjärna", mer känd som "Gläns över sjö och strand". Den har melodin, texten, mystiken och den perfekta makliga framåtrörelsen.

Varje år släpps många nya julskivor och det finns en flod av fortfarande oupptäckt godis. På julskivorna återkommer ofta samma gamla låtar i ny skrud. I skrivandets stund lyssnar jag på "Jingel bells" (jo, den stavas så) med Leif "Loket" Olsson som har en skön kultcharm. Jag uppskattar Mariah Careys "All I want for christmas" och andra muntra låtar, men trots att det här ska vara glädjens högtid får musiken gärna vara både lugn och vemodigt eftertänksam. Det blir bäst så.
Kanske hittar du någonting intressant i julspecialen här bredvid. Jag hoppas det. Självklart kan man "tänka spellista" också. Många av de allra bästa låtarna hör inte hemma på en viss julskiva. "Önska dig en stilla natt" med Bo Kaspers orkester (som kommer att sälja två miljarder ex av sitt julalbum om de väl spelar in ett sådant), "River" med Joni Mitchell, "Merry x-mas (War is over)" med John Lennon och självklart julsångernas julsång, Jussi Björlings insjungning av "O helga natt" från Stockholms konserthus 1959. Den sistnämnda intar någon slags särställning. En rysare med ett sound och en sångare som ger den en alldeles egen identitet.
Ett annat fint ögonblick är Frank Sinatras pratsjungna "Silent night" från 1991. En gammal man tycks uppbåda sina sista krafter i sångbåset. Det är rörande, men sångpedagoger får hålla för öronen för när han väl håller ut, bland alla korta fraser, blir det lätt på en konsonant.

Man borde bli spyless de här låtarna, men drygt tio månaders musikalisk "avjulning" gör att man kastar sig över låtskatten på nytt. När man står vid varuhusens 59-kronorslådor kan man lätt tro att varje artist med självaktning har släppt en julskiva, från Jethro Tull till EMD. Det gäller dock att se upp med innehållet. Jag köpte en julskiva med Bing Crosby härom sistens och satt häpen när jag lyssnat färdigt. "White christmas", tidernas mesta jullåt, fanns nämligen inte med. Så kan det gå.
Apropå vita jular så pågår det flera kampanjer för att vuxna ska hålla sig nyktra under barnens högtid. En utmärkt idé. Ju fler vuxna som bestämmer sig för en vit jul, desto fler barn blir det som får en god jul. Jo, så måste det vara.

Barndomsjularna var det, ja. Jag minns dem som långa och lugna. I dag känns det som om många firar advent, kallar det jul och drar en lättnadens suck den 25 december, när julen i själva verket räcker till Knuts namnsdag den 13 januari.
En del må kalla Sverige avkristnat, men när det gäller firandet av Jesu födelse har vi väldigt bråttom.
Så ta det lugnt i julfirandet, med glöggen, i musiken och i största allmänhet. Vi hinner. Jag me’ och du me’.