Hjärta för mig! Smärta för dig?

I gårdagens tidning kunde man läsa rubriken "I morgon börjar eländet", och nog är det säkert så en hel del människor känner det, men inte jag. För mig är det ett mer Gert Fylkingskt "Äntligen!" som kommer för mig. En känsla av förväntan, pirr och upprymdhet fyller mig och gör min grå vardag till ett glittrande, glammigt rus och som förvandlar vinterns kyla till hög feststämning i min boning.

Nja, nu kanske jag skulle ta och landa lite. Men Torbjörn Carlssons krönika i fredagens tidning får mig att gå igång ordentligt och jag kan bara tacka honom för den. Han knuffade mig över kanten. Vilken kant, undrar ni nog, och hur kan man tacka för att bli knuffad över kanten. Det finns en enklare förklaring än ni tror. Jag har i år, precis som Tobbe, känt ett motstånd mot hela den cirkus som Melodifestivalen utvecklats till och framförallt den alldeles för långt utdragna process Christer Björkman har förvandlat Melodifestivalen till. Jag kunde inte riktigt uppbåda den rätta entusiasmen, trots att jag visste att när det väl smäller igång så kommer jag att bli rusig som bara den. Men nu kurerade Tobbe mig redan innan. Jag kan ju bli lite anti ibland, och när jag såg hans sågning så ökade pulsen och min melodifestivalsjäl gjorde sig påmind med förödande kraft.

Men ändå, visst var det mycket mer speciellt när man gick i veckor och längtade till en speciell lördagskväll med en tvåtimmarssändning där allt avgjordes just då. Den magiska känslan när signaturen gick igång och Eurovisionsloggan tonade fram i rutan. Och nog var det mer klass med Fredrik Belfrage som med tillbörlig respekt för uppdraget stod på scenen och välkomnade oss till kvällens sändning än med Dolph Lundgren som programledare, och som endast prioriterar att vara med på första och sista sändningen. Men nu är det som det är ...

Vad har vi då att vänta oss av kvällen?
En taggad Idol-Ola med en given radiohit i bagaget och ett hysteriskt intensivt scenframträdande, en suggestiv Jenny Silver i ett bidrag som andas mystik, den för den breda allmänheten okända Linda Pritchard som gör sitt bästa för att härma tidigare års intensiva rumpskakningslåtar från östblocket, en stillsam och nästan trist ballad med Pain of Salvation, år 2010 riktiga Loa Falkman-syndrom att totalälska eller totalhata i form av Anders Ekborg och hans The Saviour, Jessica Andersson som lägger schlagerpopen på hyllan och som i stället försöker med en mer klassisk eurovisionballad som tydligen har glömt refrängen och lyftet hemma, rappande Frispråkarn som kan överraska ordentligt med sin låt "Singel" och Salem Al Fakir som har en stillsam låt som kommer nötas ut totalt i våra reklamradiokanaler. Kort sagt ett modernt smörgåsbord där ni alla borde hitta något ni gillar.

Vilka har då störst chans att gå vidare? Tittar man bara på papperet så borde det stå mellan Ola, Anders Ekborg, Jessica Andersson och Salem al Fakir med Frispråkarn som outsider. Men eftersom jag inte hunnit höra låtarna när krönikan skrivs så kan jag inte komma med mer kvalificerade gissningar än så. Vill ni se mina tips får ni kolla in PT:s schlagerblogg på PT Nöje (www.ptnoje.se). Där finns också lite andra godbitar i form av menytips för kvällen och en del gamla godbitar!
Så missa inte bloggen, ni som liksom jag älskar Schlagern! Ni andra, som är mer som Tobbe, kan ju välja en annan kanal i kväll!