Ace of spades (1980)
En av de många klassikerna från det STORA hårdrockåret 1980. Efter flera starka plattor producerade av Stones klassiske producent Jimmy Miller släpptes detta mästerverk som än i dag får folk att gå fram till Lemmy och skrika "Yeah, Ace of spades, duuude ...". Tråkigt nog hamnar mycket annat av Motörhead - oförtjänt - i skuggan av den här. Och tyvärr, den omåttligt coola omslagsbilden är inte tagen i Mexico. Snarare i ett grustag utanför London.
Another perfect day (1983)
Thin head eller Motörlizzy? Hur som helst är detta frukten av en kort romans mellan element från båda band. När Motörhead lät Brian Robertson ersätta Fast Eddie Clark på gitarr blev det plötsligt färg-tv. Mötet mellan det skitiga Motörhead och Robertsons melodikänsla är fantastiskt. Skivan har kallats "mesig" och "ingen riktig Motörhead-platta", men åren har gett den upprättelse. Den lever sitt eget liv i Motörhead-katalogen och borde, förstås, ha hetat "Bastard".
Orgasmatron (1986)
Omgruppering. Motörhead blir fyrmannaband med nya gitarristerna Phil Campbell och Wurzel plus gamle Saxon-medlemmen Pete Gill som ny skinnplågare. Stilmässigt en återgång till svart muller på en dyster platta med helt eget sound. En klassiker i mina öron. Tåget på omslaget, undrar du? Jo, skivan skulle egentligen ha hetat "Ridin’ with the driver". "Doctor Rock", "Deaf forever" och titelspåret är klassiker, men lyssna även på härliga bagatellen "The claw". Är Jim Carrey informerad?
1916 (1991)
Utgiven på stort skivbolag med produktion som är lätt färgad av sin tid, men vilka låtar och vilken variation! Från den helsköna turnéberättelsen "Going to Brazil" till den högoktaniga hyllningen "R.a.m.o.n.e.s" är det här en höjdare. Ändå kunde Lemmy samma år dessutom bidra med sina låtskrivarkvalitéeer till Ozzys hyllade "No more tears". Trodde du att Lemmy inte kunde sjunga? Lyssna på det sorgsna titelspåret med tema från första världskriget.
Inferno (2004)
Senare Motörheadplattor har ibland varit lite mer finesslösa, formstöpta käftsmällar, men på "Inferno" fick man till det bra och låtar som "Killers" och "Terminal show" ger ett hungrigt intryck - med piggt trumspel från svenske Mikkey Dee. Lemmy har sagt att nästa skiva kan bli en coverplatta eller rent av en akustisk historia. Underbara "Whorehouse blues" från "Inferno" får mig att hoppas på det senare.