Nu är vi äntligen framme vid slutet av en sex veckor lång resa. Det har varit en färd som startade i ett oengagerat Luleå där den stora skrällen blev att Jenny Silvers megaschlager förpassades till Andra Chansen. Föga anade hon nog att detta skulle innebära att hon skulle hamna mitt i det största röstschabbel som SVT skulle lyckas fixa. SVT är övertygade om att resultatet blev rätt i slutändan, men det får vi aldrig veta.
Men det vi med all säkerhet får veta till nästa år är om Melodifestivalen i dess nuvarande form överlevde prövningarna år 2011. Jag tror inte det. Det svenska folkets mättnad på deltävlingar och 32 stycken bidrag, framkrystade för att täcka så många genrer som möjligt, gör att något måste hända. Melodifestivalen måste rycka upp sig.
Annars kommer intresset att dala betänkligt. Varför inte testa två delfinaler där fyra låtar från varje får gå vidare, en med modern inriktning och en med mer traditionell schlager. Sedan får Christer Björkman slänga in två wild cards som inte alls tävlat i delfinalerna för att twista till det hela. Då är allt klart på tre veckor i stället för sex veckor.
Nog om själva festivalen, för det är ju Finalen som gäller. Det blir inte några större förändringar från delfinalerna, så ni kommer med säkerhet att känna igen er.
Förvisso byter Sanna Nielsen till en ny rosa klänning med silvriga detaljer kring halsen, lite mer sofistikerad än den draperade sak hon hade under silverjackan förra gången men ändå lika tantigt som hon brukar ha. Igenkänningsfaktorn är viktig. I övrigt verkade det inte handla om några andra större klädchocker i finalen.
Vilka pratas det då om i kulisserna? Den stora snackisen är om Danny och Eric Saade slåss om samma röster, och vilket av dessa två nummer som skulle funka bäst i Düsseldorf. De som är mer pretto pratar om att Danny är en mer komplett artist, och att hans låt är av högre kvalitet, och att Eric Saade är så valpig till sitt sätt.
De som är mer jordnära tror mer på Saades förmåga att gå igenom rutan, och att hans låt tilltalar en bredare publik. I övrigt verkar det vara The Moniker som väcker störst intresse. Man funderar mycket kring hur de utländska jurygrupperna ska ta emot detta glädjesmittande bidrag. Alla verkar övertygade om att Oh my god ska hamna högt i telefonomröstningen.
Man kan verkligen konstatera att de utländska jurygrupperna skapar huvudbry för oss som ska tippa resultaten. Listan över de länder som kommer att rösta hittar ni på min schlagerblogg. Utifrån min erfarenhet från hur dessa länder brukar rösta så skulle jag tro att vi har fyra låtar som gått ifrån de andra.
Dessa låtar är Popular med Eric Saade, In the club med Danny, Oh my god med The Moniker och Spring för livet med Sara Varga. De två som skuggar sedan, på ganska så behörigt avstånd är Me and my drum med Swingfly och I’m in love med Sanna Nielsen.
Jag önskar verkligen att Swingfly faller de utländska jurygrupperna bättre på läppen än jag tror. För det är min verkliga favorit tillsammans med The Moniker och Sara Varga.
Men ska vi satsa på framgång i Düsseldorf är det Eric Saade eller Danny som gäller. Då skulle vi sticka ut och tillhöra de bästa rent visuellt. Men som sagt var. I kväll kan allting hända. Men visst vore det kul med The Moniker som segrare!