För den kulturintresserade är begreppet ”fiktionens död”, eller ”berättelsens död”, inget främmande. De senaste årens fixering vid fakta, biografier och ”sanna berättelser” har gett upphov till denna frågas comeback.
Jag upphör aldrig att förvånas över den bristande fantasi som uppvisas i värderingen av vad som är verkligt och inte. Fiktionen är en metafor, en allegori. Inuti den slår hjärtan lika verkliga som våra egna. De är verkliga därför att de kommer till liv genom oss. Vi kan lära av deras misstag, se deras kamp. Berättelser översätter världen för oss, gör den begriplig. En berättelse behöver inta tas bokstavligt för att hjälpa oss att leva. Vi behöver bara växa med den.
Jag är fullständigt på det klara med att mitt liv inte är en enhetlig skapelse. Tusentals berättelser lever i mig. Fiktionen sätter perspektiv på en relativ verklighet, en verklighet vi formar till många rösters avbild. Jag började läsa när jag var väldigt ung. Det har gett mig mer än något annat. En nyanserad världsbild, tillgång till livsöden, händelser och problem vilka hade fattats mig utan fiktionens perspektivbringande kraft. Vi vandrar i en värld av symboler.
Diskussionen om ”fiktionens död” uppkommer i tider av svikande siffror för försäljning av romaner. Snarare än att vara ett verkligt problem handlar diskussionen om business. När hör ni någon såga en film för att den inte är ”verklig”? Eller en tv-serie? Eller ett dataspel? Knepet med ”baserat på verkliga händelser” är gammalt sedan länge. Det är numera bara en del av fiktionen.
Aldrig har vi sett så mycket film eller spelat så många spel som i dag. Aldrig har vi tagit del av så många berättelser. ”Fiktionens död” är ett problem förbehållet litteraturen. På alla andra håll frodas berättelsen som aldrig förr. Därför att vi behöver den, kanske nu mer än någonsin. Diskbänksrealismen knackar allt hårdare på våra liv, och vi behöver en väg ut. För att växa. Simon Olofsson