Ett ångestfyllt privilegium

För många kan det verka privilegierat att få publicera en sådan här lista. Att enväldigt få bestämma vad som är bra musik och kanske framför allt få chansen att sprida bra och kvalitativ tonkonst till andra. Och visst stämmer det. Men vad som först och främst präglar arbetet med en sådan här lista är ÅNGEST. Tio plattor på tio år är nämligen oerhört lite för en som dagligen konsumerar stora mängder musik. För att överhuvudtaget kunna genomföra det här var valde jag därför att främst koncentrera mig på country - den genre som det senaste decenniet haft störst betydelse för mig.
Johnny Cash
"American V: A hundred highways" (2006)
nCash var döende när han spelade in plattan. Och det märks. Av alla fantastiska skivor han gjort når ingen upp till denna känslomässiga nivå.
Lucinda Williams
"A world without tears" (2003)
nI min värld är hon en av de absolut största countryartisterna. Egentligen är det hugget som stucket vilka platta man väljer ur hennes katalog - allt är bra. Den här valde jag för att visa hennes musikaliska bredd.
Allison Moorer
"The Duel" (2004)
nMoorers klart bästa. Här kombinerar hon Neil Young-influerad countryrock med melankolisk country av traditionellt snitt. El och akustiskt i en skön kombination.
Hank Williams III
"Straight to hell" (2006)
nTiteln säger allt. Countrymusikens bad boy för inte enbart arvet efter sin farfar vidare, precis som sin legendariske förfader ger han också fingret åt hela etablissemanget. Kaxigare än så här blir inte countrymusik.
Old Crow Medicine Show
"Old Crow Medicine Show" (2004)
nDå och då kommer det band som på ett svårförklarligt sätt gör allt rätt. Som lyckas förena tradition och nyskapande utan att krångla till det. Old Crow Medicine Show hör till den kategorin. Tre skivor har de gett ut - alla är utmärkta bluegrass/folk/country-plattor.
Steeldrivers
"Steeldrivers" (2008)
nI en genre som ofta präglas av likformighet har Steeldrivers lyckats hitta ett eget och unikt sound. Nyckeln i det lyckade bygget är Chris Stapletons råa och opolerade röst som är oöverträffad i bluegrassens värld.
Jim Lauderdale
"Headed for the hill" (2004)
nÄnnu en personlig favorit inom countryns och bluegrassens sfär. En suverän låtskrivare, men en inte fullt lika bra textförfattare. Här har han slagit sig ihop med Grateful Deads lyriker Robert Hunter, vilket gjort allt fulländat.
Richard Lindgren
"A man you can hate" (2008)
nGränslös rootmusik från Skåne där rock, soul, country, gospel och folk smälter samman i en spännande och skön musikalisk mix. En platta att ta fram när man vill att melankolin och vemodet ska skölja över en.
The Black Crowes
"Warpaint" (2009)
nVärldens nu bästa verksamma rockband var uträknat under nästan hela 2000-talet, men gjorde helt oväntat en storstilad comeback med "Warpaint". Klassisk rock av amerikanskt snitt som borde få gubbarna i Stones att fundera på att lägga av.
Rodney Crowell
"The Houston kid" (2001)
nHan skivdebuterade 1977, men det tog 24 år innan han hittade hem. "The Houston Kid" är både vad gäller text och musik en fulländad countryplatta. En textmässigt mycket mörk skiva som får sitt ljus av de lättillgängliga låtarna där Crowell visar vilken enorm melodikänsla han har.