Hårdrockens alla självutnämnda hårdingar bleknar i jämförelse. I dag fyller originalet 65. Ian Kilmister, eller kort och gott Lemmy - den rosslige sångaren, basisten och frontfiguren i Motörhead och en av rockens skönaste och mest konsekventa hjältar.
Sångmikrofonen är märkligt vinklad, hållningen skulle få vilken sångpedagog som helst att skrika efter luft och den älskade Rickenbackerbasen (som han lirar någon slags kompgitarr på) håller han som om det vore ett gevär.
Motörhead har pryglat fansens trumhinnor i 35 år av ... Ja, vad då? En del menar att de var thrash innan begreppet fanns. I mitt möte med mannen och myten sa han att han såg powertrion som ett bluesband. Bäst är den kärnfulla, men överflödiga beskrivning han brukar dra när bandet går upp på scenen: "Good evening. We’re Motörhead. We play rock ’n’ roll".
Lemmy lär bestå av jämnstora delar "motherfucker" och "son of a bitch", men den skärpta och hjärtliga sidan bidrar garanterat till att aktningen bland kollegor är stor för den forne Hawkwind-medlemmen.
"Han är Gud. Han är anledningen. Han är ’the last man standing’ och ingen kommer ens i närheten", har Dave Grohl sagt. Slash (som för övrigt också är född i Engelska Stoke-on-Trent) tillhör fansen, för att inte tala om Metallica som var husband på hans 50-årskalas.
Bland egna husgudar finns Little Richard, men så var lille Ian också i tioårsåldern när "Rickard" härjade som värst. Rötterna i tidig rock ’n’ roll hyllas grundligt på albumet "Lemmy, Slim Jim & Danny B" (2006) där låtar som "Lawdy Miss Clawdy" och "Trying to get to you" framförs i trevliga verioner.
Han blir aldrig svaret skyldig. "Om vi flyttade in i huset bredvid ditt skulle din gräsmatta dö" har han sagt om sitt band. En gång var det ett skivbolag som skulle släppa en inspelning mot Lemmys vilja. Responsen lät inte vänta på sig. "Gillar ni sjukhusmat", undrade han i vad som kunde tolkas som ett löfte.
När medlemmarna i Europe presenterade sig med "Hej vi är Europe, rockbandet" blev svaret - förmodligen utan en min - "Europe är inte ett rockband".
Prickarna i gruppnamnet valdes för att det såg hårt ut och bandmaskoten, Snaggletooth, är en av hårdrockens starkaste symboler. Lemmy har bott i Los Angeles i många år och bakom trummorna befinner sig sedan 1991 svenske Mikkey Dee. Ändå står det fortfarande "Motörhead, England" på bandets turnétröjor. Snyggt.
Apropå turné har Motörhead spelat i Norrbotten vid tre tillfällen. Första gången var på "It never gets dark tour" (passande för en sommarturné i norr) 1985 då Kiruna och Överkalix fick besök. Stort.
Jag träffade den store en stund innan Motörheads spelning i Pontushallen, 2000. De spelade Thin Lizzys "Jailbreak" på soundcheck. Passande då bandens historieskrivningar korsar varandra. Efter en verbal brottningsmatch mot turnéledaren blev undertecknad och fotograf Westergren visade in i det heligaste. Där satt han och läste en bok i lugn och ro. Bland hälsodryckerna fanns Jack Daniels - möjligen med John som alternativt förnamn eftersom herrarna känner varandra - och 13,5-procentig öl.
"Åh, ska ni ta bilder också", utbrast Lemmy, sträckte sig in i attachéväskans kaos och bärgade en hårborste. Sedan borstade han sig omsorgsfullt som om det vore studentbal. Vi fick även höra honom spontansjunga en strof ur "Can’t help falling in love" och svaren var av det minnesvärda slaget. Jag var skitnervös och bad om ursäkt för min uppskruvade fnissighet.
"Jaha du. Och jag som trodde att mina skämt var bra"
Som sagt. En skärpt herre.
Några timmar senare gick han upp på scenen med orden "finns det några alkoholister här". Jag har aldrig älskat mina öronproppar så innerligt som den kvällen.
Jag undrar vilka som spelar för honom i dag. Det är i vart fall grymt att mannen, myten fortfarande levererar. Jag drar upp volymen i sanslösa "Shake your blood" där Lemmy gästar Dave Grohls Probot-projekt.
Alltså: Tack Lemmy. Grattis på födelsedagen. Kärlek och respekt!