Jag får ibland frågan om vilken artist som varit ”coolast att få träffa”. Mötet med Lemmy Kilmister i ett omklädningsrum i Luleå, hösten 2000, slår det mesta.
”Oh! You guys gonna take pictures?”, sa legendaren när vi kom in, lade undan sin bok, tog fram hårborsten och började piffa till sig. En stund senare berättade han att han varit bröllopsvittne i Las Vegas. Han fick feeling, brast ut i ”Can’t help falling in love”. Vi häpnade.
Han var hedrad av att Metallica agerat husband på hans 50-årsfest och att det egna bandets sättning, med svenske Mikkey Dee bakom trummorna, gick som på räls. Samtidigt – och med all rätt – skymtade någonting lätt uppgivet när han härmade folk som närmar sig honom med ett ljudligt ”’Ace of spades’ duuude!’”. Med all rätt. Motörhead är så väldans mycket mer än sin eviga signaturmelodi.
Jag var onekligen ”starstruck”. När jag bad om ursäkt för min fnissade förtjusning sa han torrt:
”Jaså. Och jag som trodde att mina skämt var roliga”.
När bandet gick upp på scenen i Pontushallen var det inför en publik på några hundra personer. Det kändes tragiskt för ett så klassiskt band.
Ganska precis tio år senare var de tillbaka. Platsen var densamma, men nu var hallen utsåld. Motörhead hade fått en nytändning via album som ”Inferno” och ”Kiss of death”, Lemmys stjärna hade putsats genom vittnesmål från samtida artister som Dave Grohl. En självbiografi och en lång, gedigen dokumentär hade också bidragit till en ny lyster kring mannen och myten. Ikonstatusen var slutgiltigt erövrad och om än det var tydligt att Lemmy hade åldrats fanns det en elegant, nästan lyxig värdighet över hans framtoning.
Konsekvent, kompromisslös och full av integritet. Lemmy har aldrig brytt sig om trenderna. Han har pluggat in sin älskade Rickenbacker-bas i den basstack som fått namnet Murder One, vridit upp till elva och behandlat sitt instrument som ett slags kompgitarr – med magiskt resultat.
Motörhead är ett av få band jag kan få riktiga ”cravings” efter. ”Rock ’n’ roll” säger Lemmy ofta själv kort och gott om musiken. Andra kallar det en förlaga till punk och thrash, eller ett bluesband som lirar i 190 knyck. Hur som helst, inget band låter som Motörhead.
Lemmy blev dig aldrig svaret skyldig vare sig samtalet gällde Little Richard, religion eller politik. Men samtidigt som han framstår som en tuff citatmaskin är bilden inte endimensionell. Mannen som var synonym med höga decibeltal, otaliga plastmuggar med Jack & Coke, och en smärre besatthet av enarmade banditer var en gentleman också.
Vänligheten mot kollegor (han lyfte gärna fram kvinnliga musiker) och fans är omvittnad. Ett stort hjärta underströks av Mikkey Dee när han berättade i en PT-intervju Motörhead delade gagerna lika, inte på det klassiska viset där den/de som varit med längst i bandet ”äger firman” och tjänar de stora pengarna. Hård, men rättvis alltså. Rockens svar på Zeb Macahan.
Lemmy var en av de största och hårdaste profilerna rocken har gett oss. Det är svårt att fatta att han är borta. Okej, han levde som om det inte fanns någon morgondag, men Lemmy, Keith och kackerlackorna skulle ju vara de sista som blev kvar. Var det inte så?
På julafton fyllde han 70. En knapp vecka senare känns världen plötsligt som en tråkigare plats.