Det finns inga invändningar längre

ROCK. Det är sällan jag känner mig så rörd, så berörd, ja, nästan förkrossad av en svensk skiva, men just nu och här kan jag inte hitta någon motsvarighet. Det såriga vemodet river röda ränder i min själ och de uppsluppna stunderna får mig att famla efter champagneflaskan och jag kan inte få nog. Så oförstört och äkta, så moget och, kanske, modigt. Inga ängsliga blickar mot försäljningsframgångar, inga flirtar med den mentalstörda Idolhysterin och inga försök att vara till lags.
Håkan Hellström har alltid haft integritet och med "För sent för edelweiss" gör han fullkomligt klart att om än det mesta är till salu, så är inte detta sorgsna kolikbarns drömmar och musik det.

Visst kan jag rada upp invändningar, som att Håkan Hellström sjunger "sämre" än en Idol-Jens här eller Pelle-Jöns där och den insatta musikkritikern kan med säkerhet hitta låtstöldsreferenser eller rent av påpeka att inget är nytt under solen. Som att "Dom fyra årstiderna" är Harry Belafonte-calypso eller att "Zigenarliv dreamin" är en kärleksfull korsbefruktning av "Bängen trålar" och ett Canned Heat på väg ut på landet.
Men, tro mig, det är invändningar lika meningslösa som att hävda att rökare kommer att dö. Vi ska alla, som bekant, dö och om nu den tanken känns obekäm är det ingen dum idé att trösta sig med Håkan Hellströms livsbejakande sköra universum. Så bitterljuvt vackert och samtidigt så omstörtande rebelliskt. Allt på en gång, inga livlinor och inga kompromisser. Take it, or leave it. Bäst! Håkan Hellström 2008 är bäst.

Redan "Ett kolikbarns bekännelse" visade att Håkan Hellström tagit ett musikaliskt kliv och ställt Broder Daniel-arvet lite vid sidan. På "För sent för edelweiss" fulländar han den utvecklingen.
En viktig förklaring är med säkerhet det fortsatta låtskrivarsamarbetet med Göteborgsgurun Björn Olsson. En annan förklaring är det konstnärligt lyckade inspelningssamarbetet med Jocke Åhlund. Att duktiga musiker som gitarristen Mattias Bärjed och klaviaturspelaren David Nyström också har viktiga roller är också ställt utom alla tvivel.
Låtarna har närmast en liveförpackning som tillåter att det skaver och kränger, men gemensamt är det sanslöst organiska, ibland nästan fula, svänget och av intervjuer att döma har Hellström/Åhlund släppt alla tyglar och galopperat barbacka i viljan att hitta den absoluta sinnesvidgande sanningen i varje sång. Variationen är stor och influenserna många, men det är oftare vuxen rock än pubertal pop.
Passionen och inlevelsen löper som en röd tråd och de självutlämnande texterna har många krokar som fäster. Där ryms frihet och kärlek, men också mörker och ilska.
Det är kanske "För sent för edelweiss", men det är aldrig för sent för en artist som trots upptrampade stigar alltid hittar egna vägar.

Det finns inga invändningar längre

HÅKAN HELLSTRÖMFör sent för edelweiss(Dolores/EMI)