”Välkomna!” sade Anna-Britta.
Nej, det lät lite för översvallande. Hon försökte igen och log försiktigt mot sin egen spegelbild. Mån om att allting skulle vara perfekt den här nyårskvällen stod hon till och med och övade på sitt välkomnande framför spegeln. Plötsligt började hon skratta åt det lite absurda i situationen. Fortfarande småskrattande satte hon fast en förflugen hårslinga med en överbliven hårnål, strök på lite mer läppstift och gick ut ur sovrummet. Den här nyårsmiddagen skulle bli perfekt.
Ute i köket stod Anna-Brittas dotter, Agnes, böjd över datorskärmen och läste recept.
”Hur många deciliter grädde var det nu igen?”, frågade hennes kompis Johanna som koncentrerat rörde i en kastrull.
”En liter”, svarade Agnes. ”Jag tror aldrig att jag har använt en liter grädde förut.”
Anna-Britta kikade ner i kastrullen där gräddblandningen sakta höll på att koka upp.
”Är ni säkra på det här?”, frågade hon, något tveksam till idén att servera crème brulé, som ingen av dem lagat förut, istället för pannacotta som hon tänkt först.
”Jodå”, sade Agnes, utan att titta upp.
Ute rullade den första bilen in på uppfarten. Anna-Britta kände igen hennes bror Lars blå Volvo. Hon suckade. Han hade säkert med sig sin galna setter, trots att hon uttryckligen hade sagt åt honom att lämna hunden hemma. Molly, familjens lilla vita blandrashund, vaknade ur sin slummer under köksbordet och började skälla.
Thomas, Anna-Brittas man, gick förbi med en låda fyrverkerier och ett svårtolkat leende på läpparna, vilket fick henne att fundersamt rynka pannan.
Lars och hans fru ringde på dörren och Anna-Britta öppnade dörren med ett något påtvingat leende. In for den engelska settern Krut som en virvelvind och hans vilt viftande svans slog som vanligt ner allt i lämplig höjd. Anna-Britta levererade trots det sitt perfekta välkomnande samtidigt som nästa bil rullade in på uppfarten. Det var sonen, Alexander, och hans nya flickvän, som om Anna-Britta inte mindes helt fel hette Linda. Efter dem kom Thomas barndomsvän Fredrik och hans fru.
I köket satt Johanna och betraktade Crème brulén i ugnen. Samtidigt kände sig Agnes en aning orolig när hon läste igenom receptet en gång till och noterade en liten förflugen mening längst ner, som hon missat tidigare. Låt stå i kylen över natten.
”Johanna …”, sade hon dröjande.
”Vad är det?”
”Det blir nog ingen efterrätt.”
”Vadårå?” undrade Johanna.
”Den ska visst stå i kylen över natten.”
Johanna såg bestört ut, men sen kunde hon inte låta bli att börja gapskratta. Det drog till sig Anna-Brittas uppmärksamhet. Agnes försökte förklara läget, men såg bara sin mamma bli vitare och vitare i ansiktet.
”Tänk positivt”, försökte Agnes. ”Vi får i alla fall massor av efterrätt imorgon kväll!”
Men Anna-Britta lyssnade inte. Agnes kunde nästan se hur hon mentalt gick igenom alla efterrättsdugliga ingredienser som fanns i kyl, frys och skafferi.
”Det får bli glass helt enkelt”, sade hon, med en liten darrning på rösten. Sedan gav hon ifrån sig en liten arg suck och började fixa klart förrätten.
Efter att Thomas rett ut röran av ytterkläder, småpratat med alla och Agnes nätt och jämt lyckats undvika ett hundslagsmål satt till slut alla gästerna till bords. Samtidigt som hon ställde fram soppan såg Anna-Britta nöjt hur alla småpratade med varandra och smuttade på sina drinkar. Ända tills hon serverat förrätten.
”Är det här … tigerräkor?!”
Anna-Britta ryckte till när Linda plötsligt flämtade till och lade ifrån sig skeden. Samtalen runt bordet tystnade tvärt.
”Och … sparris?!”
Linda såg äcklad ut. Anna-Britta gav ifrån sig ett tveksamt ja och tittade undrande på sin son.
”Jag trodde du hade sagt åt din mamma att jag är vegetarian?”, undrade Linda kyligt.
Alexander visste inte riktigt var han skulle titta.
”Jag måste ha glömt bort det”, sade han urskuldande.
Linda började muttrande gräla på Alexander samtidigt som hon demonstrativt sköt ifrån sig soppan. Hon kände sig irriterad på Alex och var sig otroligt less på alla människor som köpte sparris influgen från Peru och tigerräkor och bidrog till både klimatförändringar och skogsskövling utan att blinka. Det sade hon också till Alex, precis tillräckligt högt för att alla skulle höra. Anna-Britta försökte lista ut om hon kände sig förolämpad, arg eller road. Resten av samlingen tyckte mest det var pinsamt, och ingen ville riktigt fortsätta äta.
Som om inte missödet med soppan var nog, drog Johanna plötsligt till sig allas uppmärksamhet när hon plötsligt började stirra på Krut, som låg på golvet borta i köket.
”Vad är det egentligen han äter på?”, undrade hon.
Alla vände sig om och stirrade, och Anna-Britta for bestört upp.
”Det är tjälknölen!”, utbrast hon förskräckt.
Den stora köttbiten, som legat och bakats i ugnen i över sexton timmar och sedan legat i en omsorgsfullt kryddad lag, var nu snabbt på väg ner i hundens mage. Lars reflekterade för ett ögonblick att han aldrig sett maken till lycka i hundens ögon, innan han insåg allvaret i situationen och flög upp från stolen, strax efter Anna-Britta.
De sprang båda till köket och lyckades få hunden att släppa köttbiten, men det var för sent. Nästan hälften var borta och resten var täckt av smuts och hunddregel. Anna-Britta kände tårarna svida i ögonen – det skulle inte bli någon efterrätt, förrätten var det ingen som ville äta och nu var hennes paradrätt nummer ett även den ute ur leken. Vad var det här för otur egentligen?
Medan Lars och Anna-Britta högljutt började gräla på varandra passade hunden på att nappa åt sig tjälknölen igen och springa uppför trappan för att fortsätta sin delikata middag. Vid bordet hade det blivit helt tyst. Anna-Britta började leta i kylen och frysen efter något som kunde tänkas rädda situationen.
En liten stund senare stod Anna-Britta och stekte köttbullar, samtidigt som stämningen vid bordet sakta började tina upp igen – om än ingen riktigt visste vad de skulle prata om. Linda och Johanna började till slut diskutera tv-serier och drog med sig de andra och några försiktiga skratt ute i matsalen fick Anna-Britta att slappna av en aning. Men än var kvällen inte över, tänkte hon.
Någon timme efter tolvslaget, när alla hunnit bli sådär lagom trötta, satt alla utspridda i vardagsrummet och matsalen och småpratade
Efter en tappad champagneflaska och en felriktad fyrverkeripjäs som nästan orsakat en eldsvåda kände Thomas sig en aning skyldig. Även om det knappast var hans fel att Lars distraherat honom så mycket med sina felaktiga råd att han råkat missbedöma avståndet till huset. Samtidigt som Thomas med rynkad panna funderade över det, började Anna-Britta plötsligt småskratta. Resten av sällskapet såg förvirrat på henne. Men Anna-Britta kunde inte riktigt sluta skratta; åt tjälknölen, åt tigerräkorna och hela eländet till nyårsmiddag, vilket hon försökte förklara för de andra. När tigerräkorna kom på tal såg Linda roat på Alex och konstaterade att hon kanske överreagerat lite. Han log och gav henne en liten puss på kinden som tack för ursäkten.
”Mitt nyårslöfte blir att vi firar nyår hos någon annan nästa är, eller vad tror du?”, frågade Thomas med ett leende.
Det löftet förseglade de med en skål med överbliven läsk.