Brokig håruppsättning fick premiär

Det är många år sedan jag såg en långhårig Treat Williams dansa i en musikal som, i mitt tycke, var en flummig berättelse med väldigt bra musik. Således är jag inte särskilt färgad när jag bevittnar Sverigepremiären på den aktuella håruppsättningen på Pite havsbad. En brokig sådan.

Jag vet inte hur mycket vikt man ska lägga på manus i en musikal, men det här känns väldigt lättviktigt. Det rejält bearbetade manuset tar avstamp i vår samtid. Vi möter rockgruppen The Tribe, som presenteras med låtar från musikalen. Huvudkaraktärerna Claude (Gerd Achilles) och Sheila (Ele Millistfer) introduceras och blir kära, snortar kokain och blir höga som hus. Hej och hå. Den här avdelningen känns som en skolmusikal. Jag börjar skruva obekvämt på mig och känner för en stund att man borde ha gjort en renodlad konsertversion i stället. Tack och lov blir det bättre och redan efter halva första akten slungas vi tillbaka i tiden. Till 60-talet.

Det må ta tid för "Hair" att komma igång med själva berättandet, men ingen skugga ska falla på artisterna. Många sånginsatser - främst på tjejsidan - är riktigt bra. När slovakiskan Sona Janyova lägger sig på topp i megaklassikern "Aquarius" ryser jag av välbehag. Knarknumret "Hippie life" sjungs med god pondus av amerikanske Brady Swensons superstarka röst. Körpartierna är dessutom riktigt feta. Dansen är i långa stycken alert, snygg och i ett par fall ganska avancerad. Den fina, positiva utstrålningen från många i ensemblen förstärker ytterligare.
Bandet har bra tryck och låter riktigt bra, om än lite välkammad ibland. Jag hamnar för långt fram för att ha en klockren ljudupplevelse, men det lutar åt att man lyckats bra även med den uppgiften.
Inspelade klassiska tal av Nelson Mandela, Martin Luther King och John F Kennedy slår an tonen för musikalens tre avdelningar, men det blir tyvärr ingen riktig tyngd i de här inslagen, om än själva idén i sig inte är dum.
Det börjar med ett nej, fortsätter med ett nja och slutar riktigt bra. I andra halvlek börjar jag känna igen vibbarna från filmen med ett lekfullt fredsbudskap och krigets dystra skugga som ständigt gör sig påmind. Scenografin är i det närmaste obefintlig men med hjälp av ljussättning och specialdesignade stolar förs vi både in i New Yorks finsalonger och avslutningsvis till en militärbegravning på ett riktigt effektfullt sätt.
Här finns riktiga pärlor. "Frank Mills" är en dramatisk ballad, perfekt framförd av Lauri Liiv och på feta känslomässiga strängar spelar även Ele Millistfer i gråtlåten "Easy to be hard".

Den glättiga "snabbgenomgången" som utgör extranummer, med ett generöst låtmedley, förtar tyvärr den fina vemodiga känsla som byggts upp alldeles i slutet. Som krasst publikfrieri är det dock att beteckna som succé.
MUSIKAL