Det kan tyckas som en fruktansvĂ€rd tid, nĂ€r tusentals mĂ€nniskor över hela vĂ€rlden dör i ett virus. ĂndĂ„ Ă€r katastrofen bara en viskning om man jĂ€mför med det hot som klimatförĂ€ndringarna utgör, menar journalisten Jonathan Jeppsson.
Han sammanfattar vad forskningen sÀger om klimatet och framtiden i boken "à tta steg mot avgrunden", som Àr ett stenhÄrt knytnÀvsslag i lÀsarnas mage.
ââDen Ă€r fylld av obehagliga saker men det som överraskade mig mest Ă€r att det finns sĂ„dant som pĂ„ allvar hotar den mĂ€nskliga existensen. Vi tĂ€nker att "det kommer nog att bli lite mer stormar, och kanske lite mer regn pĂ„ vintern". Men saker som att molnen kan försvinna pĂ„ vissa breddgrader och att syreproduktionen Ă€r hotad, eller att insekterna minskar sĂ„ kraftigt att det kan bli ett problem med matproduktionen â sĂ„dant Ă€r vĂ€ldigt obehagligt. Och att det ligger sĂ„ nĂ€ra i tiden, sĂ€ger han.
Ingen realistisk chans
Jonathan Jeppsson Àr numera nyhetschef pÄ Aftonbladet. 2018 fick hans artikelserie "Sjukt klimat" ett stort genomslag. Det var innan Greta Thunberg hade börjat med sin klimatmission, och före den extremt varma sommaren.
ââKlimatfrĂ„gan fanns inte i mĂ€nniskors medvetande som den gör nu, sĂ€ger han.
Jonathan Jeppsson hörde nĂ„got orovĂ€ckande i forskarnas röster under intervjuerna â och ville veta hur mycket hopp vi egentligen kan sĂ€tta till Ă„tgĂ€rderna för att rĂ€dda klimatet. Inte sĂ€rskilt mycket, skulle det visa sig i hans undersökningar. I en recension beskriver Nina Björk lĂ€sningen som "att bli överkörd av en bulldozer".
Jeppsson konstaterar att en evig tillvĂ€xt Ă€r omöjlig pĂ„ en Ă€ndlig planet â Ă€ndĂ„ tycks vi oförmögna att lĂ€gga om kursen. Regnskogen i Brasilien försvinner med en hastighet av tvĂ„ fotbollsplaner i minuten och Kinas import av nötkött har stigit med 19 000 procent pĂ„ ett decennium, hĂ€vdar han. I Ă„tta delar, en för varje Ă„rtionde fram till 2100, radar Jonathan Jeppsson upp nedslĂ„ende fakta om vilka konsekvenser vi kan vĂ€nta oss.
ââUnder arbetets gĂ„ng insĂ„g jag, i ett gradvis uppvaknande, att de förutsĂ€ttningar som gĂ€ller för att vi ska kunna hĂ„lla oss inom 1,5- och 2-gradersmĂ„len Ă€r hopplöst lĂ„ngt borta. Vi Ă€r lĂ„ngt ifrĂ„n en realistisk chans att nĂ„ de mĂ„len.
Flera förluster
Att skriva boken har varit en sorgeprocess för Jonathan Jeppsson, pÄ flera plan. Parallellt med larmrapporterna skildrar han sin barndom pÄ en gÄrd dÀr tornsvalornas lÀten fyllde sommarkvÀllarna som aldrig tycktes ta slut. Nu Àr fÄglarna hotade. Och en privat tragedi fick hans vÀrld att rÀmna.
ââJag har burit pĂ„ berĂ€ttelsen om min bror vĂ€ldigt lĂ€nge, sĂ€ger Jonathan Jeppsson och berĂ€ttar att han sĂ„g sin upplevelse som en metafor för vad hela mĂ€nskligheten nu gĂ„r igenom.
ââVi som familj levde nĂ€ra en stor katastrof utan att vi anade det.
Att sia om framtiden Àr vanskligt, vet Jonathan Jeppsson, men han upplever att fÄ vÄgar prata klarsprÄk om hotet vi stÄr inför. Politikerna duckar och mÀnniskor sÀtter allt sitt hopp till tekniska innovationer: men de har hittills aldrig fÄtt oss att skÀra ner pÄ vÄr energikonsumtion, argumenterar Jeppsson. Han menar att det som krÀvs snarare Àr en grundlÀggande förÀndring av samhÀllet.
ââJag Ă€r inne pĂ„ att vi mĂ„ste omdefiniera vad som Ă€r mĂ€nskliga friheter i förhĂ„llande till klimatet. I det ligger att vi mĂ„ste gĂ„ tillbaka till ett ganska enkelt liv, sĂ€ger han med en anstrykning av framtidstro i det mörka:
ââOch det har nog redan skett ett uppsving av det livet genom corona.
Iskall vink
FörĂ€ndring Ă€r möjlig, tror Jonathan Jeppsson: de första seriösa prognoserna frĂ„n perioden med coronarestriktioner visar att utslĂ€ppen har minskat med 5â8 procent.
ââDet Ă€r i och för sig fantastiska siffror. Men det Ă€r vad som krĂ€vs varje Ă„r under överskĂ„dlig framtid för att vi ska klara klimatkrisen. Och vem Ă€r redo för samma nedskĂ€rningar nĂ€sta Ă„r igen? Vi har fĂ„tt en möjlighet till ett annat scenario och en iskall vink om vilka enorma uppoffringar som krĂ€vs.
Precis som staten ökat sin styrning under coronapandemin, mÄste starkare stater vÀrlden över driva igenom kraftiga strukturella förÀndringar för att vi ska lyckas komma i nÀrheten av klimatmÄlen, tror Jonathan Jeppsson. Samtidigt stÄr liberalismens ideal om individens frihet i vÀgen för det, om inte friheten kombineras med större ansvar. SjÀlv har han redan förlorat hoppet. Han efterlyser en ny typ av etik och filosofi, som formulerar sig kring att mÀnniskan som art kan komma att dö ut.
ââVi Ă€r marinerade i tron att utvecklingen gĂ„r framĂ„t och att vĂ„ra barn kommer att bĂ€ra vĂ„rt arv. Men om det jag tror kommer att ske sker sĂ„ upphĂ€vs allt det dĂ€r. Vad har vi dĂ„ att hĂ„lla fast oss i?