Bland kriminella storheter
Jag vandrar förbi Spinnhuset uppför sluttningen där Anders Ander blev huvudlös under giljotinen. En gråmulen novembermorgon steg han upp från sin halmmadrass på cellgolvet för sista gången. Till synes lugn gick han mot döden utan att hava bekänt brottet, enligt kronohäktesdirektörens skriftliga noteringar.
Brottet bestod i att Anders Ander rånat ett växlingskontor på Söder. Kassörskan dräpte han med ett besman. Året var 1910 och brottet hiskeligt. De blodiga hundralapparna som hittades i hans hem förde honom till giljotinen.
Det franskimporterade avrättningsredskapet användes för både första och sista gången denna morgon på Långholmsbacken.
Uppför den backen stretar nu mammor och pappor på sina cyklar varje dag. På pakethållarna har de sina småttingar som de släpper av vid gamla centralvakten som är ett daghem.
Någon mördare var inte Hjalmar Branting som sattes i cell 1889. Han hade bara publicerat en kyrkokritisk artikel i Social-Demokraten.
Branting lät sig inte hindras av simpla fängelsevistelser. Han avancerade till statsminister.
Jag tänker också på Jan Fridegård. Han kom till ön när han dömts till straffarbete i åtta månader för att han stulit lite linolja ur ett förråd. Stölden utförde han med några kompisar då de ryckt ut från militärtjänsten efter första världskriget och behövde pengar till civila kläder. Jan Fridegård blev författare:
"Det stora stenhuset, impregnerat av århundradens förbannelser tryckte och hotade. Jag tittade ut i det bottenlösa mörkret och kände en kylig svett bryta fram över hela kroppen. Så kom en förnimmelse av att jag ensam låg inklämd som en liten vit kärna i centrumet av den stora, nattysta stenklumpen. Väggarna slöt sig alltmer kring mig, snart skulle jag inte kunna andas".
Så skrev han om fängelsetiden i en roman.
Else Kleen var journalist och ifrågasatte fångarnas förhållanden och misshandel från fångvaktarna. Hon hamnade själv i fängelset då utredningen inte kunde styrka hennes påståenden.
Men Else Kleen var en handlingskraftig kvinna som stred vidare. Det ledde till ny reform som formade strafftiden så att fångarna fick chans att starta nytt liv efter frigivningen.
Med skrivmaskinen i taxi kom journalisten Barbro Alving över Långholmsbron för att vistas i kvinnofängelset en månad. Hon hade vägrat utföra civilförsvarsplikten, pacifist som hon var. Fängelsetiden nyttjade hon till att studera medfångar och fångvaktare. Av dessa betraktelser författade hon en dagbok.
Målet för min morgonvandring är Fasta Paviljongen. Fängelsemuren står som en grå och omslutande famn kring byggnaden som en gång var landets rymningssäkraste.
Här satt superspionen Stig Wennerström och begrundade sitt landsförräderi.
I arbetscellerna finns inte längre några kriminella storheter. Här bedrivs numera helt frivillig folkbildning.
Och jag är glad över att inte vara spion eller mördare, utan bara en enkel folkhögskollärare.
Så jobbar vi med nyheter