OPERA
"The Crystal Cabinet" förtjänar verkligen beteckningen allkonstverk: musik, teater, dans, kläder och inte minst videokonst är lika viktiga komponenter. Som betraktare och lyssnare har man fullt upp med att ta in musiken, lyssna på de ömsom talade, ömsom framsjungna replikerna, betrakta dansarna, de originella kläderna (Kristina Hanssons ordförande och Johan Christenssons sekreterare är som hämtade ur någon gammal science fiction-serie på tv), det dansk-franska konstnärsparet Lene Juhl och Mark Viktovs fantastiska, fantasieggande och i snabb takt oavbrutet föränderliga videoscenografi som visas på hela stora fondväggen - samt att hålla koll på textmaskinen där replikerna översätts till svenska.
Och som om det inte vore nog kan man alltid - i varje fall om man sitter på de främre raderna - titta på musikerna i orkesterdiket, som anförs av dirigenten Mats Rondin.
Det är inte helt lätt att hänga med i handlingen. Om jag inte i förväg hade läst vad Keith Turnbull (den kanadensiske regissören, som även skrivit librettot tillsammans med kompositören Carl Unander-Scharin) skriver i programboken under rubriken "The Crystal Cabinet: Drömspel i elva scener" hade nog inte begripit mycket av handlingen.
Att den ovala buren som är placerad till höger på scenen och som påminner om en designmöbel från 50-talet ska föreställa universalsnillet Williams Blakes uppfinning, det energisparande Kristallkabinettet, är inte självklart.
Man skulle även kunna ifrågasätta varför upphovsmännen drar in denne Blake, denne 1700-talsfilosof, för att berätta om den miljökatastrof som hotar vår jord. Det kan tyckas något långsökt, men att tycka det är väl snålt.
Man kanske inte behöver fundera så mycket över handlingen i detalj, utan försöka koppla av och njuta av den variationsrika, oftast vackra, men stundtals hetsigt brutala och hotfulla musiken, sångarnas och dansarnas gedigna insatser och som sagt videokonsten.
Sedan detta sagtsmåste jag (nåja, måste och måste) medge att jag tappar fokus mot slutet. Det är då jag börjar fundera över varför de sjunger engelska och inte på svenska, detta underbart sångbara språk; då hade man som åskådare inte behövt titta lika ofta på textmaskinen högt ovanför scenen och riskera att få nackspärr.
Diktaren Blakes underbara strof "Att se en värld i ett korn av sand/Och i blomman en himmel vid/Fånga oändligheten här i din hand/Och i nuet all evig tid" avslutar föreställningen, dessa rader lär även ha inspirerat Carl Unander-Scharin i hans arbete med operan.