Efter snart sex veckors resa mot La Grande Finale i den nybyggda gigantiska Friends Arena i Solna börjar Melodifestivalen kännas som ett långlopp à la Vasaloppet. Ett tröstlöst nötande i spåret ska nu uppgöras i en spurtstrid på upploppsrakan i Mora. Förra året liknade Melodifestivalen mer Johan Olssons VM-lopp på femmilen. Ett tydligt ryck tidigt i tävlingen, ett ryck som räckte ända fram till ett VM-guld i ohotad stil.
Årets Melodifestival liknar mer ett helt VM där inte en enda norrman tävlar. För det är väl så det måste vara för att det ska bli så vidöppet som det är nu i kväll i Friends Arena. Det finns ingen given vinnare, och egentligen ingen som är i toppform. Inte heller någon som kliver fram och tar på sig ledartröjan med någon självklar pondus.
Yohio har looken och utstrålningen, men låten är närmast som ett par skidor utan glid. Eller rättare sagt är det som när Daniel Richardsson struntar i att byta skidor inför sista slingan på femmilen. Det börjar bra så länge det går uppför, men när glidet behövs blir det som tjära. Lite segt och gammalt.
Anton Ewald har utseendet, utstrålningen och energin men saknar en låt som har tillräckligt djup. Låten känns lika konstgjord som den form som epo-dopade skidåkare tillskansat sig. Så fort epo-effekten klingar av finns inget kvar. Så känns det också när sista tonen i "Begging" klingar ut.
Det finns däremot det som känns äkta nu på lördag. Det är Ralf Gyllenhammar med hårdrocksballaden "Bed on fire". Här finns det i alla fall äkta känslor och en tro på det man gör. Sedan känns det också skönt med en kompetent sångare som inte tummar på det han vanligtvis står för musikaliskt. Det ska bli enormt intressant att se hur de utländska jurygrupperna kommer att bedöma honom.
Nu sitter ni säkert och undrar varför jag är så negativ och om jag inte har någon egentlig favorit på lördag. Jag ska erkänna att jag tycker 2013 är ett förlorat år i den svenska Melodifestivalens historia. Ett riktigt annus horribilis om man nu ska stjäla uttryck från någon annan, och då får drottning Elizabeth II låna ut sitt. Även om jag vet att jag på lördag säkerligen kommer att sitta och hålla tummarna för Robin, eftersom det är det närmaste jag kommer en favorit, känns det mest som om jag har en enda prioritering inför lördag.
Ulrik Munther får bara inte vinna. Det är en erbarmligt dålig och trist låt som aldrig förmår lyfta från startbanan, och Ulriks sätt att sjunga är så enerverande. Ifjol gillade jag "Soldier" och störde mig inte alls på Ulrik. Men i år... Han är ju till och mer tristare och mer intetsägande än vad Anna Bergendahl var. Det om något oroar mig, Hon gick ju faktiskt och vann den svenska uttagningen och såg till att vi blev utslagna i semin. Nu skulle ju inte Ulrik kunna upprepa det debaclet eftersom vi är direktkvalificerade till final i egenskap av försvarande mästare, men nog skulle vi få harva i bottenträsket i finalen.
Robin däremot har en låt som i alla fall lyfter, och han mjölkar ur precis varenda liten droppe som är möjlig att få fram ur låten. Sedan är han ju en röstvirtuos utan dess like. Ändå saknar låten det lilla extra som lyfter den. Ifjol hade jag nog placerat den lågt, och i år hamnar den i topp. Det säger en hel del om vad jag tycker om årets låtar.
Måste ju ändå komma med ett tips. Tror att slutstriden lär stå mellan Ulrik (alla hans fans struntar i hur trist låten är), Ralf (hårdrock går hem i stugorna, Robin (vad kul det vore med en vinnare från Andra Chansen) och Anton. Louise Hoffsten får ses som en dark horse.
Mina betyg på låtarna, och tipsen efter genrepet, hittar ni i min blogg på PT:s hemsida. Där kan ni också lyssna på den enda låt hittills i årets Eurovision som jag gillar, Bonnie Tylers "Believe in me". Jo ni läste rätt. Hon kommer att tävla för England i Malmö. Just nu är hon ljuset i mitt mörker.