Svenska Akademien verkar ha det lite tungt just nu. Dels efter samarbetet med den kulturprofil som står anklagad för sexuella övergrepp, sedan avslöjandet om att ledamoten Lotta Lotass lämnade akademien för två år sedan, på grund av vad hon anser bottnar i hennes bristande ”sociala bildning”. Media har inte varit sparsamma med att beskriva akademiens situation som en kris. Jag håller inte med, och det borde inte ni heller göra.
.
Vi har sett många ”kriser” de senaste månaderna. Medias kris efter #metoo-kampanjen har fortfarande inte blåst över, och akademiens dito följer ett liknande mönster som medias. Associationen och den möjliga jäv-situationen med den övergreppsanklagade kulturprofilen, som sponsrats med miljonbelopp från statliga institutioner, inklusive akademien själv, följs upp av vittnesmål om att akademien inte är den konstnärligt jämlika institution den verkar vara. Liknande vittnesmål har framförts mot media, likväl som andra branscher. Här gäller det att inte låta sig luras. Det här är ingen kris. Eller snarare, ”krisen” döljer den verkliga krisen. Krismöten och avslutade samarbeten framförs som mot- och botåtgärder, men i allt väsentligt är de en lögn som syftar till att maskera den mycket mindre smickrande sanningen: krisen är ingen kris. Den är ett normaltillstånd.
.
Den postmoderna filosofen Jean Baudrillard gjorde sig ett rykte som både kontroversiell och radikal när han beskrev journalisterna på Washington Post som de verkliga bovarna i Watergateaffären. Baudrillards motivering till detta var att journalisterna fick Watergate att framstå som en skandal, ett undantag från regeln, istället för vad det verkligen var: Watergate var själva regeln. Ett förfarande satt i system. Radikal eller ej har tidens gång visat att vi gör rätt i att inte avfärda Baudrillards tankegång. När vi nu läser om Svenska Akademiens ”kris” så är det faktiskt ingen kris. Det är ett normaltillstånd.
.
Samme kulturprofil blev anklagad för sexuella övergrepp redan på 80-talet, och granskades i media under 90-talet, men vittnesmålen sopades under mattan av akademien och andra kulturinstitutioner. Samarbeten med kulturmän med taskig kvinnosyn och sexuella våldstendenser har pågått i årtionden, med akademiens goda minne. Lotta Lotass vittnesmål om vad som framstår som en konservativ och elitistisk social miljö är självklart inte heller ny. Social uppburenhet och kungliga middagar, tillsammans med diverse ordenstitlar som kastas omkring bland vänner och sammansvurna, är ju själva kärnan i akademiens uppburna ställning. Vilken synbar öppenhet akademien än må ha i dess årliga prisutdelningar och toleranta sinne gentemot klasskillnader bland dess ledamöter så är denna tolerans villkorad: den fordrar en inrättning i ledet i en institution som inte ens är borgerlig, utan snarare rojalistiskt konservativ. Slutenhet och social prestige ligger i hjärtat av deras funktion, och är det alibi den kan hävda sig med som kulturell auktoritet.
.
Denna ”kris” är maskerade får som avlägsnar en varg. Det är upp till oss som dramats publik att uppmärksamma att fåren på scenen egentligen själva är vargar, och att en varg mindre i det stora hela inte gör någon skillnad. Det gäller akademien likväl som det gäller media och andra branscher som just nu jobbar för att behålla några smulor trovärdighet. Trovärdighet är en sak, men att tro att detta är ett enstaka misstag är att falla i simuleringens fälla. Det är så här verkligheten bakom fasaden alltid sett ut.
.
Jag har svårt att se att stormarna kring akademien kommer att få några bestående effekter. Frågan är snarare vilken relevans akademien kommer att få i framtiden. Demaskeringen av verkligheten bakom illusionen kanske kan slå ett hål i den parasitiska personkult som utgör det mediespektakel som akademien visar upp. Det förutsätter att vi inte låter oss luras. Det är reglerna som behöver skrivas om, inte undantagen som behöver korrigeras.