Som många säkert hört är PT numera ett Pokémon-gym. Det är spännande att vara journalist i Piteå just nu. ”Simon Olofsson från PT här”, ”Jaha, journalisten alltså?”, ”Nej, Pokémon-tränaren”. Ni vet hur tugget går. Det är bara att beställa nya visitkort.
Skämt åsido, nu går jag bara i väntans tider. Moralpaniken står väl som vanligt runt hörnet. Snart kommer skräckvisionerna, som det alltid gör med populärkulturella fenomen. Är det inte farligt att fånga pokémons så är det nog på annat sätt moraliskt fördärvligt och därmed förkastligt. Alltid är det någon som ska ha en mossig åsikt, och många gånger är det föräldrar, dessa allvetande varelser, som står för just dessa.
Med anledning av brittiska black metal-bandet Cradle of Filths senaste skivsläpp fastnade jag en natt i gamla dokumentärer från slutet av 90-talet. Av dessa återfinns bland annat en från BBC där en upprörd moder med kyrkliga värderingar träffar tidigare nämnda band för att stilla oron för sonen som intresserat sig för hårdrock med tveksamma värderingar. Hela dokumentären är ett viktoriansk-kristet moralskri som känns igen från hela hårdrockens historia och som fortfarande ger återskall i allt från musik till tv-spel och film. Typ som Counter Strike. Eller Call of Duty. Eller Pokémon. Men det intressanta med denna dokumentär var en kommentar som en brasiliansk man skrivit på Youtube. Nämligen att sagda black metal-band, med sina mörka texter och skrikande sång, var det som gjorde att han utbildade sig till lärare.
Detta tål att tänkas på. Jag kan själv relatera till detta. Jag började lyssna på extrem metal när jag var fjorton, till mångas förtvivlan. Jag sminkade mig, bar provocerande t-shirts. Och jag lyssnade på musik dag som natt.
Sedan dess har jag pluggat musik och litteratur, jag har tagit en universitetsexamen och skrivit böcker, jag har läst tusentals boktitlar, grottat ner mig i poesi och filosofi, religion och skönlitteratur, historia och sociologi, estetik och kritik, jag har läst Dante, och Milton, Bibeln och Lao Tsu, upptäckt nya kulturer, fascinerats av konst. ALLT detta kommer från den extrema metalmusiken. Så innan ni dömer ut era barns intressen som osunda, moralvidriga och på annat sätt dåliga, tänk efter en gång till innan ni dömer. Krasst sett är det nämligen såhär: ni har ingen aning om vilka intressen som är sunda. För att citera den roliga gubben i sniperfilmen ”Shooter”: ”When you think you’ve got it figured, you’re wrong”. Och när era barn i vuxen ålder är färdiga läkare och psykologer, sjuksköterskor eller lärare, författare eller akademiker, så kanske de säger att det var på grund av det intresse som ni med sådan glöd fördömde. Och då är det ni som framstår som idioter.